Blåmärken och entusiasm

– Pivit, pivit! ropar Kristin Aleklett när hon börjar springa med bollen. Direkt dyker en spelare upp vid hennes sida, tar bollen och fortsätter förbi. I LUGI Rugbyklubbs damlag är lagandan viktig.

Vätskepaus. Det är varmt och solen strålar ner på Centrala idrottsplatsen när LUGI rugbyklubb tränar. Trots det är tempot högt, de femton spelarna i damlaget peppar varandra och alla är sugna på träning.

– Bra, det ser bättre ut nu än innan, säger tränaren Tor och de fortsätter med passningsövningar.

– Försök komma i djup och i fart, ropar en av spelarna.

– Lång, lång, lång, lång! Hands, hands! Är du med mig? ropar en annan medan hon springer och skjutsar iväg bollen till en lagkamrat.

Engelska blandas med svenska och termerna är svåra för den oinsatte.

– Misspass! skriker en spelare precis innan hon gör en lång passning.

Kommunikationen framstår som en stor del av spelet.

– Det är jätteviktigt med supporten. Man är helt beroende av varandra, säger Frida Nordlund, lagets kapten

– Rugby är en enkel sport. Bollen ska framåt och man får göra lite som man vill. Men du måste få dina medspelare att förstå hur du vill göra. Det blir en del blåmärken, konstaterar Frida Nordlund.

På lördag är det derbymatch mot Malmö-Trelleborg. LUGI Rugbyklubbs damlag spelar i Allsvenskan och blev distriktsmästare förra säsongen. Men vem som helst får vara med och träna och nya spelare är alltid välkomna, förklarar Frida Nordlund.

– Idrott toppas allt mer, man satsar stenhårt på de bästa spelarna. Rugby ställer inte samma hårda krav. Det är ingen utsållning, fortsätter hon.

– Kommer det fler spelare gör vi bara ett nytt lag, inflikar klubbordföranden Stefan Landgren.

Han var med när klubben startades 1972 och spelade själv senast i lördags.

Särskilt utbytesstudenter har varit vanliga inslag i laget. Frida Nordlund säger att rugbyn blir en viktig länk till ”svenskar” och kontakten har betytt mycket för både utbytesstudenterna och laget.

Vid sidan av gräsplanen är det övning med klungmaskinen.

– Crouch, touch, pause, engage! skriker Kristin Aleklett.

I ett led står tre spelare, bakom de två som bär hättor för att kunna placera sina huvuden mellan tjejerna framför. I ett sista led väntar ytterligare tre. På en given signal intar de sina positioner och trycker en tung stålställning framåt.

De svarta läderkuddarna på ställningen motsvarar motspelare som i en verklig situation strider om bollen i en avspark, nästan som en tekning i innebandy. Bak på ställningen står två av tjejerna för att göra det mer realistiskt tungt.

– En, två, en, två! Sluta aldrig skrika, I want enthusiasm in the call, säger hjälptränaren Dan.

Han tycker att det är verkar för lätt för tjejerna och ställer sig även han på ställningen. Nu får de också sällskap av ”rugbyungen” Ida.

Den yngsta spelaren i laget har för dagen rosa klänning och tittar förtjust på när hennes mamma och de andra tjejerna trycker hela lasten framåt.

– Alexandra, Kristin, Alexandra, Kristin!

Vid ena namnet trycks klungan åt ena sidan, vid det andra åt den andra sidan. Välkoordinerat.

– Hey! No one said stop! ropar Dan när tjejerna har slutat trycka. Klungan får vända och börja om igen.

Dagens sista övning är spel utan motståndare. Det börjar i en avspark, bollen sparkas ut och plötsligt strömmar alla mot spelaren som har bollen. De hamnar snart i vad som liknar en hög men som tydligen är taktik. Spelarna blockar genom att ställa sig över en spelare som ligger så att en tredje kan hämta bollen.

– Stora sparkar som man får här är ingen fara, små skoskav däremot är mycket värre, säger Alexandra Hagemann som läser första året på civilekonomprogrammet.

Hon sparar fötterna till lördagens match och kliver därför av planen.

Sporten passar henne perfekt. Hon blev meddragen av en vän för tre månader sedan.

– Jag har alltid blivit utvisad i andra sporter för att jag är för hårdhänt. I rugby är jag lite för mesig. Här är det no mercy.

Ytterligare en student anländer till skuggan på kanten. Kristin Aleklett är 23 år och läser biologi och har varit i Lund sedan 2004. Hon har spelat i lag i både Uppsala och Frankrike. Det var under mattrugbyn i skolan som hon fastnade för sporten.

– Men det är ju livsfarligt att spela rugby i en gympasal. Jag skulle aldrig vilja släppa de här tjejerna inomhus.

Kristin Aleklett säger att rugbyn blev en kontrast till gymnasiet där det var stor fokusering på utseendet och att inte väga för mycket. På rugbyträningen hördes folk säga att de ”också ville väga 85 kilo” och ”jag är för liten”.

Men det är en myt att man måste vara kraftigt byggd för att spela rugby. I själva verket behövs alla sorters spelare.

– En stor spelare kan inte göra allt på planen, säger Kristin Aleklett.

Den viktigaste egenskapen och gemensamma nämnaren för alla rugbyspelare är i stället viljan och fighterinstinkten.

– När jag kommer till skolan ibland ser det ut som om jag har gått in i en vägg. Nu vet alla att jag spelar rugby, det syns, fortsätter Kristin Aleklett.

– Riktigt bra jobb i dag tjejer! Ni var mycket bättre än killarna, säger Dan.

Träningen slutar precis när solen går ner över Centrala idrottsplatsen. I det lilla klubbhuset fortsätter man med styrelsemöte.

Kristin Aleklett visar oss runt. I taket hänger flaggor – gåvor från lag som spelat mot LUGI Rugbyklubb. Massor av skinnpallar är uppställda och ölglasen står på rad längs med väggen bakom baren.

– Även om man inte spelar kan man hänga här ändå, säger hon.

Måndag och torsdag kväll går till träning och under säsong är en helgdag per vecka vigd åt match. Inom rugby är det tradition att bjuda motståndarlaget på middag efter varje match.

– När det är match är det fest, vi är som en liten nation, säger Kristin Aleklett.