Många vill göra det och många gör det. En del tänker göra det men en del får inte. Några borde definitivt göra det för många behöver det. Lundagård är nyfiken på att ”bloa lita”.
”Praktikanten satte nålen rakt i köttet på mig”, ”jag hörde om en som blev sjuk”, ”en kompis föll ihop och slog pannan i disken”, ”det gör skitont!” Solskenshistorierna fullkomligen haglade över mig och mitt stundande blodgivande när jag introducerar projektet inför nära och kära. Inte undra på att det är med ängsliga steg och tom glanslig blick som jag beger mig till Lunds blodcentral. En central med det något obehagliga men ack så informativa namnet Lundatappen. Två månader tidigare har jag anmält mig som blodgivare via internet på www.geblod.nu. Efter en tid blir jag kallad för att fylla i en hälsodekleration och ta blodprov samt blodtryck. En kvick procedur som är över på en kvart, där fotolegitimation visar sig vara gångbart. Provrör fyllda med blod byter jag mot en gratis fika och när jag lämnar lokalerna är jag också en penna, ett stycke kylskåpsmagnet och ett gänga fräscha broschyrer rikare.
Sex veckor senare blir jag kallad och får därmed ett indirekt svar på det min mor alltid vetat: jag är ett praktexemplar och en förebild för människosläktet. Hypokondrikern i mig får sig dock en törn. Ingen gulsot, syfilis, HIV eller HTLV I eller II för den delen. Tillbaka inne på Lundatappen för mitt första tapp hamnar jag i tuffa förhandlingar nästan omgående. För det förestående besväret erbjuds jag antingen en mäktig t-shirt, en femtiokronorscheck att spendera i utvalda butiker eller att samma summa tillfaller Barncancerfonden. T-shirten lockar men risken att framstå som blodgivarnas Joakim von Anka är överhängande. Så efter att jag noga undersökt om checken inte ger mig en pava vin på Bolaget går pengarna till barnen med cancer.
Blod är en färskvara och det råder nästan alltid brist. Helgdagar och semestertider är ett hot då uppslutningen är sämre bland blodgivarna, sommaren är inget undantag. Den största konkurrenten för blodcentralerna är tiden. Många människor vill skänka blod men upplever att de inte hinner trots att det egentligen bara tar några timmar om året i anspråk. En person ur personalen leder mig bort till en rad påkostade röda läderfåtöljer uppställda längst in i lokalen. Hissfunktionen får jag själv styra över men uppenbarligen inte leka med. Det så fruktade sticket är över innan du hinner säga ”skräckhistoria” och nålen är inte större än just en nål. Sköterskan placerar en mysig lite kudde i min hand och ber mig att klämma på den vart tionde sekund.
Bredvid mig vaggar en blodpåse i maklig takt. Till min fotografs stora glädje fylls påsen på lite extra varje gång jag kramar den lilla kudden. Tio minuter senare är det hela över och den enda pinan har bestått utav en repris av ”Dharma & Greg” som rullat på TV:n framför mig. Jag plåstras om och serveras med ett glas vatten samt ombes att sitta ned ett slag och vila då man kan känna yrsel i direkt anslutning till tappet. Många skänker blod och många vill skänka blod. Men en del använder hälso- och smittoskäl som förevändning för att inte skänka lite liv ett fåtal gånger om året. ”Jag ligger för mycket”, ”jag väger för lite”, ”jag reser för mycket till exotiska platser”. För er skänker sommaren ett ypperligt tillfälle att lägga på några pannor, strunta i sex med främmande människor och komma i kontakt med ert inre jag på Tosselilla sommarland. Sydamerika är trots allt sjukt överskattat.
Timmarna efter blodgivningen känner jag inget av den matthet som annars kan uppstå. Plåstret låter jag sitta kvar för jag är trots allt jävligt mallig. Det här rör sig om en minst sagt belönande aktivitet. Samtidigt är det svårt att inte känna besvikelse över att jag, på grund av ren och skär lättja, inte besökt Lundatappen tidigare.
Resultatet. Plåstret.
Bild: Emil Langvad
