KRÖNIKA: Ryggmattor, överhäng och blodådriga ben. I konkurrens med verkligheten ter sig Aftonbladets Nakenchocker lika provocerande som P1:s Sjöväder.
Vi är borttappade från turistkartans markerade väg ner till stranden. Solen bränner och himlen är klarblå bortsett från några ensamma Simpson-moln. Plötsligt dyker en man upp. Han har tubsockor i sandalerna, en tidning i handen och stråhatt på huvudet. Däremellan ingenting förutom hud, hår, kropp och ett gungande kön (nej, det här är ingen sommarsexnovell). Strax efter mannen passerar en ung kvinna med Foppatofflor, John Lennon-tatuering och väldiga, guppande bröst. Situationen börjar klarna: Nudistområde.
Fly eller fäkta? Det är juni, ingen bikinibränna kan avslöja oss som noviser, och vi väljer kamp. Sväljer komplexen och intar stranden.
Mina blekslappa lår flyter ut i sanden och jag blundar mot solen – för att skuggas av en sladdrig kuk som ber oss passa kameran medan han badar. På badlakanet intill sitter en tunn hippiebrud i skräddarställning och äter hemmagjord potatissallad. Ett medelålders par spelar beachtennis vid strandkanten och tvingas gång på gång böja sig framåt för att plocka upp bollen.
Jag kommer på mig själv med samma absurda fascination som i badhusbastun; är det såhär nakna kroppar ser ut? Samma chock som när gamla människor någon gång råkar knulla på film (I The Mother ligger brutaliteten knappast i de komplicerade otrohetsaffärerna utan i en mormor som utstöter primalskrik av annat än extrapriskuponger). Jag inser storögt vad jag redan vet: Ja, kvinnor är håriga. Ja, män har bröst. Nej, kvinnor svankar inte naturligt när de går, och nej, män föds inte deffade.
Att vi lever i en tid av deformerade ideal och hårdretuscherade bilder är analys på högstadienivå. Ändå är jag så pinsamt skadad att verkligheten emellanåt tangerar freakshow. Skäggiga Damen har könshår på innerlåren och alternativet är min sönderrakade bikinilinje. Välkomna till beach 2008.
Läs fler krönikor här.
