MUSIKKRÖNIKA: Jag vidtog desperata åtgärder den gången. I fredags betalade det sig: Min inkvoterade rockkvinna, Patti Smith, rockade som en hel man och lite till på Stockholm Jazzfestival.
Den här krönikan skulle egentligen ha handlat om hur ofta man blir besviken när gamla rocklegender spelar. Min förhoppning var att Patti Smith skulle vara ett av undantagen som bekräftade regeln och faktum är att hon infriade mina förhoppningar så till den grad att jag fick slopa mitt tidigare ämne och låta Lou Reed och Brett Anderson vara i fred.
Faktum var nämligen att Patti Smith fick mig att minnas hur jag egentligen skaffade mina första skivor med punkens moder, som hon ibland lite löjligt kallas.
Jag kvoterade ju in henne! Jag var 15, 16 år och insåg med skrämmande klarsyn att min skivsamling var otvetydligt mansdominerad. Beatles tog upp en halv hylla, Pulp var Jarvis Cocker, Lars Winnerbäck den ledsnaste av pojkar, Håkan Hellström var ny och het, Simon & Garfunkel, the Doors, bob hund… Alla var de män. Varför hade jag inga kvinnliga favoritmusiker? Frågan är obehagligt lätt att svara på.
Kvinnorna spelar en otroligt marginaliserad roll i populärmusiken. Visst, sen jag började tänka på det här nånstans runt millenieskiftet så tycker jag att det har blivit något bättre. Popmusik är inte bara Spice girls. Nu är Sahara Hotnights hetare än nånsin, Lykke Li och Marit Bergman syns överallt – och det finns ett tämligen djupt hav av singer songwriters att dyka djupt ner i.
Men var är rockmusikerna? Var är kvinnorna som får oss att headbanga oss till nackspärr, var är musiken där kvinnor skriker ut sin ilska, sin frustration?
Var är rocken som är något vildare än gamla Rock-Olga?
Jag känner inte till svaret på mina frågor. Rocken är till stor utsträckning männens domäner. Tjejerna får nöja sig med att spela tvärflöjt i musikskolan medan killarna köper en elgitarr och startar punkband. Tjejerna kommer på spelningarna, köper skivorna och kan alla låttexterna. Tjejerna blir flickvänner till pojkarna i banden. Men står på scenen själva – det gör de inte.
Just därför gjorde jag nog något väldigt klokt när jag snokade upp Patti Smith, PJ Harvey och X-Ray Spex. Min skivsamling blev inte bara lite mer jämställd – den blev bra mycket bättre.
Och på jazzfestivalen häromkvällen såg jag vilken fantastisk artist Patti Smith är. Hon var poesi. Hon var jazz. Hon var rock och hon var progg och hon var bannemig hårdrock. Patti Smith slet sönder strängarna på sin gitarr, hon hoppade upp och ner och hytte med näven. Hon och hennes band spelade ”Because the night” och ”People have the power” så att mitt hjärta sjöng.
Hon var så otroligt okvinnlig och fantastiskt kvinnlig på samma gång. Hennes röst var djup och kultiverad samtidigt som den var rå och oslipad.
Hon var så fantastisk mycket rock n’ roll att jag på stående fot bestämde mig för att ta upp mina lära-mig-att-spela-gitarr-planer än en gång.
För kunde poeten, pre-punkaren och stilikonen Patti Smith lära sig att spela gitarr vid 26 års ålder – då kan bannemig jag också.
Läs fler krönikor här
