De små ordens mästare

När språkets grammatiska regler tar slut börjar det bli riktigt intressant.

Det anser Johan Brandtler, doktorand i nordiska språk.

Han har nyligen kommit hem från Yale där han ägnat en termin åt att fundera över ett par till synes obetydliga ord.

Säg ordet grammatik och många får något mörkt i blicken. Grundskolans tragglande av satsdelar är för de flesta av oss inte särskilt ljusa minnen. Inte ens Johan Brandtler, forskare i lingvistik, minns tiden som särskilt spännande.

– Man sitter och plockar ut subjekt och predikat. Varför? Att det är en förutsättning för att förstå det egna språket nämns sällan, så självklart tycker folk att det är tråkigt, säger han engagerat.

Johan Brandtler minns däremot med glädje när han kom till universitetet och för första gången fick se ett satsschema.

– Jag blev helt, va?! Nej, det kan inte stämma. Ska alla satser gå att stoppa in i det här schemat? Nej, det går inte, säger han, skrattar, och berättar om hur han blev inspirerad till att försöka knäcka satsschemat. Och lyckades.

Nyckel till förståelse

Upptäckarlusten har sedan dess fört honom ända till universitetet Yale.

– Laurence Horn, en av de främsta experterna på negation arbetar där. Och det var möjligheten att få diskutera mitt arbete med honom som fick mig att åka dit, berättar Johan.

Negationer är ord som ”inte” och ”aldrig”. De är intressanta inte bara lingvistiskt utan också filosofiskt. Negationen är en del i det som gör mänsklig kommunikation speciell – förmågan att uttrycka hypotetiska förhållanden.

– De gör att vi kan prata om det som inte är och därför är negationer nära kopplade till existentialitet. Vi kan till exempel säga ”Sven gick inte på bio” men vi kan inte säga ”Inte Sven gick på bio”. Vissa relationer kan vi alltså negera, men inte andra – frågan är varför det är så.

När sådana frågor dyker upp har man rört sig från grundskolans grammatiktragglande till det som finns bakom grammatiken.

– Jag vill förstå vad det är som driver grammatiken. Vad det är som ligger bakom. Det jag är intresserad av är hur sambandet ser ut mellan betydelse, kommunikation och struktur i språket. Negationen kan vara en nyckel till att bättre förstå de sambanden.

Hoppas hitta teori

Intresset för negationer har också fått Johan Brandtler att börja fundera på polaritetsorden, ord som ”någonsin” och ”ens”, som ofta syns bredvid negationer.

– De är inte så kända historiskt sett, 1964 var första gången de diskuterades på allvar, berättar han.

Polaritetsorden är intressanta just för att de inte verkar följa ett mönster, eller rättare sagt de följer ett mönster som ännu inte förklarats. Det är om detta Johan Brandtlers avhandling kommer att handla om: vad som styr polaritetsordens förekomst i språket. Men han har fortfarande tre terminer kvar och vill inte avslöja vad han kommit fram till ännu.

– Man kan säga att jag har hittat ett grovmaskigt nät som fångar upp många satser, en teori som klarar av det grundläggande. Men jag arbetar nu med att få mindre maskor på nätet, säger han.

”Det är så primärt”

Förhoppningen är att hitta en teori som är giltig för fler språk än svenska. Att hitta ett mönster som är så grundläggande för människans sätt att kommunicera att det inte påverkas av språkens olika grammatik. Men även om han lyckas få till en teori som kan förklara vad som licensierar polaritetsord i världens alla språk återstår ett problem. Hur ska man kunna få ut ett sådant resultat till allmänheten?

– Det är ett bekymmer faktiskt. Jag tycker att det är viktigt att nå ut men det är svårt att formulera det här på ett lättfattligt sätt. Antingen blir det inget alls, bara någon anekdot som alla tycker är rolig. Eller så blir det för nördigt för att någon ska ta till sig det.

Samtidigt som lingvistiken kan bli komplicerad och svår för oinsatta att ta till sig är språket i sig något grundläggande som alla har och förstår.

– När jag tänker på hur mycket jag forskar om språket så är det fascinerande hur omedveten jag ändå är. Fast jag jobbar varje dag med språket är jag nästan helt omedveten om den språkliga strukturen när jag pratar. Det är så primärt, och det bara fungerar. Det är ju aldrig så att någon när de ska säga något tänker: ”oj, nu glömde jag hur man formulerar en bisats”.

Tio minuter av intuition

Men att ägna så mycket tid åt språket får förstås vissa konsekvenser. För Johan Brandtler är det nödvändigt att testa om en mening fungerar på informanter, själv har han blivit lite avtrubbad.

– Det var någon forskare hos oss som sa att man bara har tio minuter av intuition när man börjar med ett problem. Sen är den borta. Jag märker det nu, för mig låter det inte längre så dåligt att säga ”han åker någonsin till Paris” . Det går inte att lita på sig själv längre.