Jonathan Friedman har en stor käft och är inte rädd för att öppna den. Lundagård har träffat antropologiprofessorn i sommarhemmet i Kivik, just efter att han avgått från sin post i protest mot ledningen.
Det är en av de riktigt varma sensommardagarna. Svettiga anländer vi till Kivik, där vi möts av en solbränd och pigg Jonathan Friedman, till vardags professor i socialantropologi. Han hälsar oss med ett stort leende, somrig i surf-skjorta, sandaler och shorts.
Första gången vi träffades för att prata var på Jonathans kontor. Då var det mulet och Jonathan var mitt uppe i surnade diskussioner med skolledningen. Vi bestämde oss för att träffas igen på positivt laddad mark. Jonathan bjöd hem oss till Kivik.
Huset på Österlen köpte han och hans fru, professor emerita Kajsa Ekholm Friedman, 1983. Han berättar på sitt typiskt entusiastiska vis om hur stockholmarna drivit upp huspriserna. Då kostade huset 300 000 kronor. I dag är det värt flera miljoner. Med robust skolning i marxistisk strukturalism är paret Ekholm-Friedman otippade miljonärer.
Österlen är långt från New York, där Jonathan växte upp som ett av två barn i en judisk familj. Föräldrarna träffades när de arbetade på en kibbutz i Israel på trettiotalet. Båda var engagerade i den judiska socialistiska rörelsen. Arvet sitter i, även om religionen är långt borta.
1971 träffades Jonathan och Kajsa på en antropologikonferens i New York. Sju år senare flyttade de till den akademiska idyllen i Lund för att undervisa och forska. Kajsa hade två döttrar sedan innan, så familjen blev stor när de fyllde på med ytterligare två. Men i början av nittiotalet kom ett hårt slag mot familjen. Jonathan berättar om hur media blåste upp en föreläsning Kajsa skulle hålla för en grupp som media kallade främlingsfientliga. Genom hårt vinklade rubriker i dagstidningarna kom Kajsa att framstå som engagerad i rasistiska rörelser, fortsätter han.
Men enligt paret var verkligheten bortom sensationella rubriker långt därifrån, även om paret kritiserade den dåvarande ”multikulturella” politiken som de ansåg vara ett integrationsmässigt misslyckande.
När Kajsa ville samtala med grupper som var missnöjda med invandringspolitiken kopplades hon genast samman med dem, och upplevde att hon blev brännmärkt ”rasist”. Kontroversen ledde Jonathan till att i sin forskning intressera sig för begreppet ”politisk korrekthet”.
– Det är som häxjakten på medeltiden eftersom det skapar en ”kultur av rädsla”. Den sätter munkavle på människor, och de enda åsikterna som får framföras är de som är accepterade av den politiska eliten.
Mediauppbådet tog familjen hårt, och Kajsa slutade helt prata med tidningar. Därför blir jag förvånad när hon slår sig ner vid bordet i Kivik. Jonathan som annars är en ivrig kommunikatör håller tyst när Kajsa berättar något. Hon sätter sig i skräddarställning på stolen, medan Jonathan är mera sävlig i rörelserna. Entusiasmen och nyfikenheten ger dem en air av två tjugoåringar, trots att Kajsa redan är pensionär och snart Jonathan likaså.
Paret har inget emot att lämna Sverige, där de anser att den politiska kulturen har tappat all kraft.
– Vi pratar om att köpa en husvagn och bosätta oss bland fattiga amerikaner i en ”trailer park” och försöka förstå oss på hur de lever och interagerar. Fältarbete där är outforskad mark för antropologin.
Jonathan bodde i Paris under studentrevolten 1968 och var engagerad i marxistisk antropologi. Samma år var Kajsa aktiv i FNL och Clarté i Uppsala.
– Men jag blev utesluten på grund av ”någon vänsteravvikelse”. Vi har alltid varit politiskt inkorrekta.
Jonathan skrattar.
– Men vi var väl redan då för cyniska för att helt tro på vänsterrörelsens slagord.
Förutom forskningen dominerar hunden, trädgården, litteratur och Sverige som samtalsämnen i hushållet. Och så barnen, förstås.
Nu ser Jonathan fram emot pensionen.
– Då får man äntligen ägna sig åt att forska på heltid. Alldeles för mycket tid i dag går åt till byråkrati inom universitetet. Man hinner inte forska på arbetstid. Var tredje månad är vi tvungna att skriva rapporter som ingen läser eller utvärderar.
I sommar lämnar han Lunds universitet efter flera konflikter. I stället kommer han att fortsätta arbeta på forskningsinstitutet Ecole des Hautes Etudes (EHESS) i Paris och på universitetet i San Diego. Universitetet i Paris är ett av de mest ansedda i sitt slag inom samhällsvetenskap i Europa. Jonathan har i nio år haft uppdraget i Paris som han får full lön för, men som enligt EHESS och Jonathan och själv i praktiken bara innebär en tjänst på 25 procent.
I början var det inga problem med ledningen i Lund eftersom det hjälpte dem att spara pengar. Men sen ändrade de åsikt, och anser nu att han inte får vara anställd både i Lund och Paris. Majoriteten av antropologistudenterna i Lund står på Friedmans sida, men skolledningen står fast vid sin kritik.
– Utomlands är det annorlunda. Där uppskattar de att man har flera poster, eftersom det ger högre status och fler kontakter för universitet.
Han påpekar också att universitet i hela Europa har tvingats dra ner på sin budget. Men sättet att hantera nedskärningarna skiljer sig mellan olika länder.
– Är det ett problem i Frankrike skriver folk böcker om det. I Sverige pratar man inte om det för det är ”pinsamt”: man kan prata om pengar, men aldrig om den ekonomiska krisen, att pengarna försvinner. I stället pratar man om ”kvalitetsutveckling”.
– Den politiska kulturen har tagit sig in på universiteten – man kan säga vad som helst i dag och det motsatta i morgon. Det är byråkratspråk och maktspråk. På instutionen får vi hela tiden höra att allt är vårt fel – ”folk klagar” – men det är aldrig sakligt. Det är mer som mobbning, nästan psykotiskt.
Han suckar.
– Man får försöka ha distans och humor, annars går man under.
Tror du att antropologin har en framtid?
– Här är man inte så intresserade av samhällskunskap och humaniora, företagsekonomi är mer populärt. Rädslan för att inte få jobb stoppar många. Kunskap är en lång process, man använder inte alltid det man lärt sig på ett praktiskt sätt. Det är därför grundforskning är så viktigt. Men det finns ingen allmän kunskapslängtan i Sverige.
foto: David Polberger
