En del vänder hamburgare eller sitter i kassan på Ica. Andra tjänar tiotusentals kronor på att svälja piller.
Möt Aron och Johan som drygar ut studiemedlet genom att testa nya mediciner.
När människan sväljer faller inte maten obehindrat ner i magsäcken. Det gör inte heller mediciner. De fem kapslarna som varje morgon efter klockan nio intas tillsammans med två och en halv deciliter vatten måste därför, precis som frukosten strax innan, föras ner med hjälp av de muskler som finns i matstrupen.
På sätt och vis är det ett arbete. För när allt kommer omkring är det detta – att svälja läkemedel – som är den viktigaste uppgiften för försökspersonerna Aron, 25, och Johan, 42. De läser till läkare i Göteborg respektive Stockholm och har anmält sig som friska frivilliga, som det heter. Under sommaren har de i olika perioder stängts in på AstraZeneca i Lund för att svälja en av det stora läkemedelsföretagets nya, mer eller mindre oprövade substanser.
De kapslar som Aron och Johan intar kommer att se marknadens ljus tidigast om fem år. Då ska medicinen, som nu går under namnet AZD3480, ordineras till personer som lider av schizofreni och Alzheimers sjukdom. Om inget oförutsett händer på vägen. För det finns alltid en risk att ett läkemedel inte hamnar i Apotekets lådor. Biverkningarna kanske är för svåra. Eller så blir effekten av medicinen inte den avsedda.
Men Aron och Johan tänker inte så mycket på riskerna. Inte heller så mycket på att de hjälper till att bidra till medicinsk utveckling.
Svaret på frågan om varför de ställer upp på testerna är ett annat. Och det kommer utan omsvep.
– Det är pengarna, säger Johan.
Aron instämmer med ett ”ja”.
– Man ska inte hyckla med det där, fortsätter Johan.
Vi träffar dem i ett av personalrummen på avdelningen. En ask After Eight står kvarglömd på bordet. Aron och Johan får bara äta på bestämda tider. Att äta mintchoklad är förbjudet och ganska snart plockas asken också bort från bordet. I fyra perioder om vardera sju dygn bor de praktiskt taget på läkemedelsföretagets enhet i Lund – två av rummen där de vistas kallas skämtsamt för Hilton och Sheraton. Johan och Aron är klädda som om de kommer från en söndag i tv-soffan. Träningsbyxor, t-shirt, tofflor. Men sladdarna som sticker fram under deras kläder skvallrar om något annat. AstraZeneca ska kontrollera att deras hjärtrytm inte påverkas av medicinen, en numera obligatorisk del i all läkemedelsutveckling. Rutinerna är strikta. Varje sekund övervakas de med hjälp av en så kallad telemetridosa som sänder data från deras hjärtan till en dator. Om de elektriska signaler som reglerar hjärtslagen förändras går ett larm och sjukvårdspersonal skyndar till genom korridorerna.
Men för det mesta är allting väldigt odramatiskt. Johan, Aron och de andra testpersonerna stiger upp varje dag innan sju. Vissa dagar lämnar de urinprov innan personalen mäter deras EKG. Andra dagar tappas de på blod via en venkateter. Efter det får de äta frukost under 20 minuter. Klockan nio, 45 minuter efter frukosten, är det dags för dagens dos. Två av dagarna är extra intensiva med nio tillfällen av EKG och blodprov.
I det rum som fått namnet Sheraton står flera sjukhussängar prydligt uppställda på rad. Vid varje säng finns mätutrustning. Medicinen tas i intervaller och varje testperson – de är fyra stycken den här omgången – har en datorskärm intill sängen som räknar ned åt dem.
– Det är sju minuter mellan varje person. Jag börjar, sen är det Johan och sen är det sju minuter till nästa. Så är det med alltihopa, med EKG:et också, säger Aron.
– Och det är det, that’s it, säger Johan.
Efter det att de har tagit kapslarna är de fria. Eller fria och fria. Den enhet på AstraZeneca där försökspersonerna vistas är cirka 1 500 kvadratmeter. Avdelningen är indelad i sex zoner och på en monitor kan personalen se i vilken zon respektive försöksperson befinner sig.
Till utrymmet hör också en stenlagd innergård med gröna planteringar, inklämd mellan olika delar av det stora komplex av byggnader som AstraZeneca besitter, alldeles intill Sparta i de östra delarna av Lund. Under uppsikt av en läkare och en sjuksköterska som följer med dem ut kan försökspersonerna få sig en nypa luft där mellan husen. Men de kan inte gå längre än till den inglasade gångbron som delar innergården i två. Bortom den blir avståndet för stort för deras telemetridosor och hjärtsignalerna når inte längre fram till mottagaren inne i huset.
– Det är en känsla av ofrihet att man inte kan gå ut hur man vill. Men det är ju helt självpåtaget, säger Johan, men rättar sig genast:
– Jo, jag får ju gå ut härifrån när jag vill. Fast det får ju konsekvenser för ekonomin.
Detta är en av hörnpelarna i de etiska reglerna för medicinsk forskning på människor. Johan och Aron har när som helst rätt att avbryta utan vidare anledning. I informationen de fick inför testerna, ett tiosidigt dokument, är detta det första som anges i villkoren för deltagande i studien.
Men om Aron och Johan skulle välja att knalla iväg under gångbron och bort från området ersätts de bara för den tid de dittills deltagit. Och några större problem att härda ut tiden som de vistas på avdelningen är det ändå inte.
– Jag sitter här och pluggar. Det hade varit segt hemma också, men det är klart att man känner sig instängd här, det gör man, säger Aron.
När studierna känns motiga finns det tv-spel, sällskapsspel och tillgång till internet. På gården kan de även spela kubb och boule. Men mer ansträngande än så får deras fysiska aktivitet inte vara.
– Man går ju ner i tempo, helt klart, säger Johan.
Är det avkopplande att vara här?
– Jag tror jag stressar upp mig i stället, blir rastlös och får inget gjort. Men andra lyckas koppla av. Sover och tar det lugnt, säger Aron.
Varje morgon serveras Aron och Johan fem kapslar med ett av Astra Zenecas nya läkemedel. Samtidigt kontrolleras deras hjärtan för att se om medicinen påverkar hjärtrytmen. Sammanlagt en månad får de spendera i läkemedelsföretagets lokaler i Lund.
Läkemedelslagen, etikprövningslagen, personuppgiftslagen, biobankslagen. Därutöver tillkommer givetvis EU:s lagstiftning liksom internationella överenskommelser och riktlinjer. Regelverket kring kliniska prövningar växer hela tiden. I Sverige måste Läkemedelsverket och någon av de sex regionala etikprövningsnämnderna, varav en finns i Lund, ge sitt tillstånd innan en medicin får utvecklas vidare genom att testas på människor. Och det kommer ständigt uppdateringar och nya lagar som forskarna och läkemedelsfirmorna måste förhålla sig till. Uppemot tre och ett halvt år av den totala utvecklingsprocessen av ett läkemedel utgörs av myndighetskontroller.
Innan andra världskriget fanns det inga formella etiska överenskommelser för forskning som involverade människor. Men när det avslöjades att läkare i naziregimens Tyskland ägnat sig åt fruktansvärda experiment på lägerfångar, uppstod ett omedelbart behov av en forskningsetisk praxis. När Nürnbergkodexen formulerades 1947, i samband med krigsrättegångarna, blev det startskottet för det omfattande regelverk som finns i dag. Sedan dess har flera uppmärksammade fall drivit på utvecklingen. För bara två år sedan drabbades sex personer i London av allvarliga biverkningar när de som första människor prövade substansen TGN1412. Deras inre organ kollapsade och tillståndet var för flera av dem livshotande. Olyckan fick EU:s läkemedelsmyndighet EMEA att på mindre än ett år upprätta ett dokument med nya riktlinjer för hur riskbedömningar ska göras när nya mediciner för första gången ska testas på människor. Händelsen i London var en oförutsedd olycka. Men det ständigt växande regelverket, alla nya bestämmelser, kontroller, guider och riktlinjer väcker ändå frågan: är inte dagens vetenskap god?
– Man ska aldrig ta det för givet. Vetenskapsmän är utsatta för samma frestelser att ta genvägar och få ekonomisk vinning och resultat i sitt arbete som alla andra i vilka yrken som helst. Men de allra flesta gör ett jättegott jobb, säger Stefan Eriksson, doktor i teologi vid Uppsala universitet och redaktör för CODEX, en webbplats som ska upplysa forskare och allmänhet om etiska riktlinjer och lagar kring bland annat medicinsk forskning.
Utgångspunkten måste ändå vara, säger han, att den forskning som sker, sker med ett gott syfte. Debatten om läkemedelsutveckling i dag handlar sällan om de friska frivilliga, av vilka majoriteten är studenter, som i Sverige ställer upp för läkemedelsföretagen. Det Johan och Aron utsätter sig för på AstraZenecas enhet i Lund är noga reglerat. De etiska dilemman som forskare och politiker brottas med handlar enligt Stefan Eriksson i stället om hur tester ska kunna utföras på personer som inte kan ge sitt samtycke, till exempel dementa, samt läkemedelsutveckling i tredje världen.
– Internationellt ser vi tyvärr att en del tester utförs i Afrika och delar av Asien där regelverket inte är lika omfattande och där det är lättare att få igenom försök som skulle ta mycket längre tid att få godkända här. Problemet blir ju att man oftast forskar om mediciner som vi västerlänningar vill ha, och att medicinerna sällan kommer de till del som de forskar på.
Stefan Eriksson berättar att det i Helsingforsdeklarationen har införts en uppmaning om att läkemedelsfirmorna ska fortsätta tillhandahålla försökspersonerna medicinen även efter det att testerna är klara. Helsingforsdeklarationen är ett av de viktigaste dokumenten för medicinsk forskningsetik. Men det som står däri är inte juridiskt bindande. Att läkemedelsbolagen skulle vara skyldiga att tillhandahålla gratis medicin under obestämd tid är långt ifrån självklart.
– Det är en snårig diskussion som i högsta grad är levande, säger Stefan Eriksson.
Aron och Johan har tilldelats egna rum med bekväma sjukhussängar. Varje morgon strax innan sju väcks de för att lämna urin- eller blodprov.
När bilderna till reportaget ska tas får vi be personalen på AstraZeneca att fejka delar av de rutiner Aron och Johan genomgår varje morgon. För att minska störningsmomenten får vi nämligen inte vara med när de viktiga EKG-mätningarna görs i skarpt läge. Allting måste ske så exakt som möjligt. Tillsammans med det nya preparatet sväljer därför testpersonerna också något som kallas Avelox, ett antibiotikum som ger en mätbar påverkan på hjärtaktiviteten. Detta görs för att företaget ska vara säkra på att deras utrustning och metoder fungerar som de ska. Därtill är vissa doser bara placebo. Vilka doser det rör sig om vet varken testpersonerna eller personalen som jobbar med dem. Placebo ges för att utesluta att ett eventuellt utslag på till exempel EKG:n inte beror på något annat än det läkemedel som ska prövas.
Aron hoppar upp på kanten till en av sängarna.
– Nu är det dags för medicin, säger sjuksköterskan Marika Borgeke som är en av totalt 18 anställda på avdelningen.
Aron börjar skratta åt den spelade situationen och scenen får tas om. Samtidigt kopplas Johan ihop med en massa sladdar och hans hjärtfrekvens blir plötsligt synlig på en skärm vid fotändan. Pulsen är stadig och lugn.
Suzanne Glans Lindholm, som är chef för den avdelning på AstraZeneca i Lund där prövningarna görs, berättar att för att resultaten av EKG-testerna ska bli så tillförlitliga som möjligt har de tvingats göra vissa inskränkningar i testpersonernas fritid.
– Det var någon studie där vi plötsligt fick jättekonstiga resultat. Och då visade det sig att testpersonerna suttit och spelat tv-spel. De fick så himla hög puls och det tog lång tid att få den att gå ner. Nu är det inte längre tillåtet att spela tv-spel under de mest EKG-intensiva dagarna. Detsamma gäller sällskapsspel.
* * *
Det är Suzanne Glans Lindholm som tar emot oss innan vi får träffa Aron och Johan. Säkerheten på AstraZeneca är hög och vi måste anmäla det förutbestämda mötet hos en Securitasvakt som sitter i en trång reception. Därefter får fotografen mot legitimation hämta ett fotopass ur en liten lucka som sköts av en vakt bakom kraftigt tonade rutor. Väl inne på testavdelningen får vi dock röra oss relativt fritt. Men det går inte att komma ifrån tanken att forskningen som sker i byggnaderna på Scheelevägen är värd miljarder.
Sedan sammanslagningen av svenska Astra och brittiska Zeneca 1999 hör AstraZeneca till ett av de största läkemedelsföretagen i världen. Förra året uppgick företagets försäljning till cirka 200 miljarder kronor. Anläggningen i Lund, där Aron och Johansväljer ett av företagets nya preparat, hör till ett av företagets 17 viktigaste forsknings- och utvecklingscenter i världen.
Marknaden är självklar. Den globala läkemedelsindustrin omsätter, enligt AstraZenecas senaste årsredovisning, omkring 4 biljoner kronor. Effektiva mediciner utgör en omistlig del i jakten på att lindra och bota sjukdomar. Men det finns alltid en risk och oförutsedda biverkningar kan innebära en katastrof, inte bara för de som direkt drabbas, utan också för företaget och dess aktieägare.
– Vår uppgift här är ju lika mycket att stoppa produkter som att få dem vidare, säger Gabriella Samuelsson Palmgren, läkare och medicinskt ansvarig för AstraZenecas enhet för kliniska prövningar i Lund.
Men redan innan en substans kommit så långt att den anses tillräckligt riskfri för att prövas på friska frivilliga måste år av omfattande tester göras i datorsimulator och på djur.
– När man sedan börjar med sådana här studier på människor så börjar man med väldigt låga doser så att man oftast inte ens kan mäta koncentrationen i blodet av läkemedlet. Sen ökar man dosen successivt. Man följer hela tiden blodvärden, tar urinprover, EKG och kontrollerar hur försökspersonen mår. Vi har hjärtövervakning dygnet runt så att vi har kontroll hela tiden ifall det skulle ske någon påverkan på hjärtat, pulsen, blodtrycket eller kroppstemperaturen, säger Gabriella Samuelsson Palmgren.
* * *
546 personer har tagit AZD3480, AstraZenecas nya Alzheimersmedicin, innan Aron och Johan påbörjade testerna. Biverkningarna har varit få och övergående. Huvudvärk, yrsel, illamående och kräkningar har förekommit. I studier på råttor har substansen gett upphov till testikelskador, men då har den uppmätta koncentrationen i blodet varit tio gånger högre än den maxnivå som beräknas uppnås hos Johan och Aron.
– Man har det ju i bakhuvudet, säger Aron när vi frågar om de känner någon oro.
– Det är inget man går och tänker på jämt, fortsätter han. Men när man berättar vad man gör frågar alla om riskerna.
– Det är ju det här experimentet i England som alla har i åtanke. Men det känner jag mig inte orolig för. Det är ju så många som provat innan så det kändes inte som något högriskföretag att gå med på det här, säger Johan.
Den ersättning de får den dryga månad de sammanlagt spenderar på enheten ska täcka förlorad arbetsinkomst. Enligt riktlinjer från Vetenskapsrådet får ersättningen inte vara så hög att den uppfattas som påtryckningar. Ersättning för obehag och besvär är sällan aktuellt när det kommer till studier på friska frivilliga.
När Johan och Aron låtit musklerna i matstrupen arbeta ner den sista dosen, lämnat sina sista blodprov och kopplat ur sina telemetridosor kan de kvittera ut 82 000 kronor var före skatt.
Substansen AZD3480 kommer, om de senaste försöken faller väl ut, att gå vidare i utvecklingskedjan. Så småningom ska den testas på patienter för att se vilken effekt läkemedlet verkligen har på de symptom som personer med Alzheimers sjukdom och schizofreni lider av.
Foto: Elias Björn
