En forskare lämnar landet i besvikelse. En annan återvänder med nya perspektiv. Båda har upplevt samma sak: kunskap har inget värde i Sverige.
I det här numret av Lundagård finns ett mönster. Det är otydligt, knappast i närheten av att vara kvantitativt bevisat, men ändå: det finns där.
Det börjar med en forskarstudent från Lund som förra terminen besökte USA:s ambassad för att ordna visum inför sin utbytestermin på Yale. När han sa till tjänstemannen på ambassaden att han forskade i lingvistik fick han ett glatt bemötande: tjänstemannen var ju också lingvist.
Utbildningsminister Lars Leijonborg berättar att alliansen tänker storsatsa på forskning. En satsning som ska övertrumfa allt vad sossarna gjort. Han nämner en vision där forskningsresultat gör att Alzheimers kan botas, elbilarna tar över och koldioxiden lagras i underjorden.
Det fortsätter med en professor som nu lämnar sin anställning i Lund. Han åker med avslutningsfrasen ”Det finns ingen allmän kunskapslängtan i Sverige” hängande kvar i luften.
Allting speglar något mycket svenskt och samtidigt något mycket tråkigt: den svenska synen på utbildning är pragmatisk. Utan ett tydligt resultat, gärna i siffror, blir svensken förvirrad. I resultat-sverige saknar kunskap i sig ett värde.
”Mest flumkurser” kommenterade en student med ett snett leende de kurser hon läst innan hon började på juristprogrammet. Självklart tyckte hon själv inte att det var flum, men eftersom alla andra tycker det, är det bäst att anpassa sig. Och den tredjedel av studenterna som vågar sig på att läsa fristående kurser får räkna med att få frågan ”Vad ska du bli då?” tills de kan svaret i sömnen. Som sagt, det är slutprodukten – resultatet – som räknas.
Humanioraforskaren gör bäst i att alltid vara beredd att motivera varför staten ska betala honom för att ägna fyra år åt att grubbla över språkets uppbyggnad. Om han lämnar utbildningsväsendet får han knappast något toppjobb. För i Sverige kan en lingvist inte bli ambassadtjänsteman.
Resultattänkandet härskar även på den politiska arenan. Inget parti trycker valaffischer med löften om ”Ett friare samhälle”. Men raka, resultatinriktade löften som” 1 000 kronor mer i plånboken” går rakt in i svenskens hjärta.
Eftersom de svenska väljarna vill se resultat är också den svenska utbildningspolitiken inriktad på att prestera just resultat.
Det är därför som Leijonborg tar upp Alzheimersmedicin och elbilar som exempel på forskningsframsteg. En framtidsvision där ”förståelsen för den kristna manlighetsnormen ökar, där antikens kulturhistoria revideras och där negationernas disponering i språket upptäcks” får inte de svenska väljarna att nicka instämmande när nya forskningssatsningar presenteras. Det är knappast någon nyhet att humanistisk bildning har låg status i Sverige. Likväl är det ett problem när kunskap i sig inte längre har något värde.
Resultattänkandet är inget fenomen som är isolerat till universitetet – det ligger som en dimma över hela det svenska samhället. Kunskap som inte leder till koldioxidfilter, elbilar eller mediciner reduceras till ”flum” i svenskarnas medvetande. Sällan påpekar någon att det är just ”flummet” som utgör en av de största skillnaderna mellan Sverige och länder med riktigt framstående forskning.
För att en förändring ska kunna ske krävs att vi slutar värdera allt efter tydliga, mätbara resultat. Det är hög tid att sluta fråga humaniorastudenterna vad de ska bli, och i stället fråga vad de gör. Möjligtvis förstår vi då varför det vi kallar flum har högt anseende utanför Sveriges gränser.
redaktör och ansvarig utgivare
