Jag har börjat intressera mig för att lära mig saker. Fiskar upp intresset för historia och hur saker fungerar som länge slumrat nånstans i hjärnans mer bortglömda delar.
Tyvärr blir det ju ofta så: När man måste lära sig saker, när kunskap tvingas in genom prov och läxor. Då försvinner lusten att lära.
När jag var liten skulle alla hata skolan. Plugghäst var så klart ett skällsord. Bortskämda små Disneydagsglin som vi var så uppskattade vi inte att vi fick lära oss saker.
Annat var det förr, i ett fattigsverige som är svårt att förstå i dag. Då var kunskap, eller i alla fall den kunskap som utvanns ur böcker, en lyx få förunnat. Självklart fanns det kunskap i de fattiga torpen, bland statare, rallare och gamla gummor. Hur mycket kunskap som helst! Men bokkunskap fanns det inte alltid så gott om.
Moa Martinsons ”Kvinnor och äppelträd” ligger på mitt nattduksbord. Där möter läsare Sally och Ellen, två fantastiska kvinnor som kämpar med mäns alkoholvanor, ständiga barnafödslar och för att kunna ställa fram något annat på matbordet än bröd. Sally anordnar socialistmöten i sitt torp och en stor del av den ”lyxiga” kunskap som hon skaffat sig kommer från sånt som andra människor har slängt bort.
”Sen hade de resonerat om Sallys gamla tidningsbuntar och trasiga böcker.
– Där är mitt universitet, det är hämtat på sophögen.
– Ja, det är inte fy skam, så här mycket kommer jag inte läsa i hela mitt liv. Har du läst alla årgångarna av ”Sossen” och missionstidningarna? Dagens Nyheter och Stormklockan har du också, och se här är ju världshistoria”, sa den fina karlen som pratade som en präst och kallade alla för kamrater, ur Kvinnor och äppelträd.
Förr fick man kämpa till sig kunskap. Vårda den ömt. Min mormor gick sex år i skolan. Varannan dag. Hon lärde sig aldrig multiplikationstabellen – hon var sjuk när de andra barnen fick lära sig den. Farmor fick som enda barnet i en barnaskara av sju läsa på läroverket och lära sig franska, tyska och engelska. Hennes fem systrar gifte sig tidigt och den ende sonen skulle naturligtvis bli bonde.
Själv tyckte jag att jag kunde sluta skolan nånstans i mitten av lågstadiet. Jag hade ju lärt mig allt jag behövde. Pappa höll inte med och frågade mig om jag kunde några helt okända saker som jag för allt i världen inte begrep vad man skulle ha till. Division och multiplikation kallade han det. Pluttifikation, fnös jag.
Pippi Långstrump kunde inte heller pluttifikation, men hon kunde väldigt mycket annat. Hon hade seglat på de sju haven och sett världen. Dessutom klarade hon sig helt själv i sitt Villa Villerkulla. Den sortens kunskap som Pippi, Moa Martinsons Sally och min mormor hade – den kastar vi bort i dag. Och den kunskap som så villigt ges till oss genom alla våra år i skolan – den gör vi allt för att slippa. Man vill ju inte vara pluggis, liksom.
Jag trodde att jag skulle börja uppskatta lärandet när jag började på universitetet. Där läser man ju till och med sånt som man själv valt. Men icke! Av gammal dålig vana tar det emot att öppna boken eller gå på föreläsningen.
Varför?
Kanske är det så att det är hela skolsystemets hets efter betyg och prestation som sätter krokben för mig och många andra. Även om man kanske vill lära sig saker så blir det som ett osynligt hinder när man MÅSTE lära sig. Dessutom är det alltid så bråttom att pressa in än det ena, än det andra, så när tentan väl är över så har kunskapen gått in genom det ena örat och ut genom det andra. Minnet är gott. Men kort.
I stället går jag på museer och lär mig allt om mumifiering, eller som på praktiken som jag är på just nu, lär mig genom att faktiskt göra saker. Kanske är det så att vi måste glömma bort att vi lär oss, för att vi ska uppskatta att lära? Lite som att det går bra att dricka den beska medicinen om vi tror att det bara är saft i glaset.
