NOVISCHBLOGG: Partus! Festen vi alla väntat på! Då man går från att vara en obetydlig nolla till en riktig etta.
Partus är välkomstsittningen som Medicinska föreningen håller för oss nollor och våra faddrar. Jag hade tänkt att jag skulle knäppa en massa bilder som jag skulle lägga upp här på bloggen men till min förskräckelse så insåg jag att jag hade glömt kameran när jag var halvvägs till Lund. Jösses. Jag ska se om några av mina snälla kursare kanske kan förbarma sig över mig och skicka lite bilder.
Men över till själva sittningen. Jag började kvällen med att göra mig i ordning hos min gamla vän Elin. Min omlottklänning såg jättebra ut inomhus men när jag kom ut så blåste hela skiten upp så att vissa lyckliga hade kunnat få syn på mina ädlare delar om de hade haft tur (eller otur). Väl framme vid AF-borgen så fick jag låna en säkerhetsnål (Fredrika, jag är dig evigt tacksam), så då var det problemet ur världen. Jag hade högklackat på mig denna kväll och jag började få ont i fötterna redan innan vi fick komma in i borgen, detta bådade inte gott. Väl vid middagen så blev man bordsplacerad. Hjälp, tänkte jag men som tur var så fick jag min PBL-gruppare Niklas till bordskavaljer så jag slapp känna mig som en mört på öppet hav. Trevligt var det med vin, öl och snapsar. Just the way I like it. Sen efter maten så spelade ett band som hette Läkarrock (haha). Jag tror att jag kommer ihåg att de spelade covers. Då jag inte är någon dansare (de som dansar är de som inte har råd att sitta i baren) så nöjde jag mig med att sitta i en trapp och dricka en massa öl. Mest för att avlasta mina extremt svullna och smärtande fötter. När klockan började närma sig halv tre så bestämde sig jag och min gamla vän My att ge oss av hemåt i natten. Jag skulle till Bankgatan för att ta sista bussen till Malmö och hon skulle till Botulfsplatsen för att ta bussen till Delphi. My är nyinflyttad i Lund men jag var bombsäker på att jag skulle hitta. Så vi traskade och traskade. Jag utan skor och My utan sin jacka som hade försvunnit på festen. Vad är det som går och går men aldrig kommer fram? Jo, My och Frida. My tyckte att vi skulle fråga någon om vägen men det tyckte inte jag för att det är ju bara mesar utan lokalsinne som frågar efter vägen. Tillslut så frågade My ändå, och det var tur det för vi var inte ens i närheten. Jag hann precis med min buss som gick 3.10. Vi virrade alltså runt i cirkus 40 min för att ta oss 200 m. Väl hemma i Malmö igen så gick jag till busshållsplatsen för att vänta på sista stadsbussen. Svinkallt var det så jag satt med armarna i kors över bröstet. Då plötsligt så stannar det en taxi och jag tar tillfället i akt och kastar mig fram innan någon annan och frågar om han är ledig. Success! Jag hoppar tacksamt in i taxibilen. Efter ett par minuters åkning så säger taxichauffören till mig ”ta inte illa upp nu men jag stannade för dina brösts skull”. Eeeeee, va!? Come again. Inte direkt det man vill höra när man sitter i en taxi kl fyra på morgonkvisten, men det är ju en rolig anekdot såhär i efterhand. Han körde mig hem iallafall och jag fick ingen rabatt för mina brösts skull. Men det var ju bra att de var till någon nytta iallafall.
