Den unga Ofelia är ifrån sig av sorg över sin fars död och sin älskade Hamlets svek. Hon driver längre och längre in i ett vansinne utan återvändo där framme på scenen. Runt, runt, snurrar hon med uppärrade ögon, bort från sin maktlösa bror och det danska kungaparet.
Plötsligt gör Ofelia en oväntad rörelse med handen.
Och publiken skrattar. Jo, det är sant: inför den totala hopplöshet som utspelar sig framför deras ögon bubblar ett fnitter upp från bänkraderna, som om det var en fars vi bevittnade. Det är varken första eller sista gången i detta skådespel, som är allt annat än en komedi. Åskådarna griper efter halmstrån i repliker och rörelsemönster för att lägga ett skrattets dämpande filter över den ångestdrypande berättelsen. Varför?
Jag gissar att det har att göra med vår vägran att visa oss som de svaga små varelser vi faktiskt är. När jobbet, kärleken, livet går kapitalt åt skogen försöker vi intala oss själva och alla människor att vi åtminstone har utvecklats något ofantligt på kuppen. Ja, det var ett skitförhållande med ett jävla skitslut men nu är jag i alla fall starkare och vet vad jag vill och vad skönt det är att vara singel. Valfri självhjälpsbok på det och man är tillbaka på banan. Eller hur.
Det värsta är såklart att jag i allra högsta grad är medskyldig till den plastiga glättigheten här i världen. Marken kommer rämna under mina fötter innan jag svarar något annat än ”Jorå, bra” på frågan om hur läget är. Jag blev helt ställd i somras när en jobbarkompis jag inte kände särskilt väl svarade helt sanningsenligt på denna fråga. Det var inte alls bra – han hade tabbat sig och riskerade att förlora både kärlek och vänskap i ett slag. Anförtrodde han mig, antagligen utan att räkna med att jag skulle fixa till det.
Men det är det jag är livrädd för – att inte kunna lösa folks problem. Vilket jag givetvis inte kan. När någon snuddar vid något som kan bli lite jobbigt har jag inte långt till en halvironisk, undvikande eller peppig kommentar. För att inte säga ett nervöst fnitter. I bästa fall hinner jag bita mig i tungan innan det undslipper mig. Så när jorden går under och alla nära och kära dör ifrån mig får jag väl stänga in mig i en garderob och se en tragisk film. Så man får något att skratta åt.
