Kvickt och fyndigt med många paralleller till våra dagliga I-landsproblem. Boelspexet Katarina den stora vore en succé om bara orkestern kunde lugna sig lite.
Den på många sätt storartade Katarina regerar det ryska riket med fast hand och stor aptit på både det ena och det andra. Till sin hjälp har hon den bittre rådgivaren Potemkin. Han suktar efter Katarinas tron, som han försöker komma åt sängvägen. Trots att Katarina vägrar giftermål med Potemkin välkomnar hon hans illvilliga plan som ska hjälpa henne att ta makten i Sverige. Gustav III med följe gör entré på scenen och innan han vet ordet av är han indragen i en politisk karusell med oanade konsekvenser. Som brickor i maktspelet figurerar också en prins och en prinsessa.
Katarina den stora är som ett spex ska vara, välkryddat med både intriger och missförstånd. Dialogerna är mustiga och underfundiga. Ibland så underfundiga att det blir för konstlat och kvickheten mister sin glans. Men spexarna visar en stor kunnighet och känsla när de gestaltar sina karaktärer. En scen värd att bära med sig är när prinsessan framför sången till sin dagbok och en besjälad måne hissas ner från taket för att kompa med ytterligare skönsång. Inslaget bjuder på ett av spexets starkaste sångframträdanden.
Melodierna vandrar från välkända studentvisor till gamla rockklassiker. Extra minnesvärd är en bröllopsmarsch till vinjettmusik signerad Rederiet. Tyvärr övervinner de starka tonerna från orkestern allt för ofta skådespelarnas röster och gör att många lysande alliterationer går förlorade.
Tonårskärlek är bara en del av de många samtida problem som behandlas i årets Boelspex.
Något som manusförfattarna lyckats med är att göra kopplingar till nutiden. Många karaktärer verkar baserade inte enbart på historiska fakta utan också på en viss känsla för moderna fenomen. Det är inte alls svårt att dra paralleller mellan Katarina den storas girighet och en pessimism hos ensemblen inför dagens konsumtionssamhälle.
Det tar ett tag för berättelsen att blomma ut på riktigt. De stora skrattsalvorna från publiken ljuder inte förrän mot slutet. När ensemblen i en sångtext plötsligt påminner Sydsvenskan att skriva bra kritik undrar jag om inte effekten möjligen kan bli den motsatta.
Det reflekterande och kraftfulla manuset med viktiga kopplingar till dagens problem gör att Katarina den stora blir mer än ett spex med enbart sånger, vitsar och förvecklingar. Dessutom bjuder slutscenen på en möjlig och relativt okänd orsak till att vår historia ser ut som den gör. Katarina den stora är ett spex som faktiskt skänker både humor och eftertanke och är därför i hög grad värd att se.
Fotnot: Katarina den stora har premiär ikväll kl. 19.00 och framförs både på lördag och söndag. Mer info finns på www.boelspexarna.se.
Foto: Andreas Lindbäck
