Miss Li är nyligen hemkommen från en spelning i New York och på väg ut på spelningar i Berlin och Paris. Innan dess gjorde hon musikalisk mellanlandning i stora salen på AF-borgen i Lund.
Konserten inleds med ”Why don’t you love me” och ”Hardloved man”, innan Miss Li förklarar att ingen i bandet har sovit på två dygn och att hennes väska är kvar i New York. Det kan vara en förklaring till att den ack så viktiga inledningen saknar det där riktiga drivet som omedelbart rycker loss publiken från marken och tar den med till Miss Lis alldeles egna musikaliska universum.
Trots den något tröga inledningen och problem med mikrofonerna gör Miss Li och bandet sitt bästa för att sprida sin patenterade glädjetripp både till sig och till de cirka femhundra betalande i publiken som sökt sig till stora salen den här kvällen Första halvan av konserten förblir dock en aning seg, åtminstone med Miss Lis mått mätt. Det lossnar inte riktigt innan kvällens åttonde låt, en tung och stompig ”Backstabbing lady”. Just ”Backstabbing Lady” var en av de absoluta höjdpunkterna på Miss Lis fantastiska Malmöfestivalspelning i somras och når ikväll inte samma himmelska höjder. Ikväll får den dock en uppvaknande effekt på bandet. Det hela börjar lossna och det rätta drivet infinner sig. Nu tänker man att det bara kan bli bättre – och det blir det.
Konserten blir i och med übertralliga ”Ba ba ba” bara better, faster, more Miss Li ju närmre vi kommer det mäktiga slutet. Avslutande hittarna ”Gotta leave my troubles behind” och ”Oh boy” är tillsammans med extranumren ”Leave my man alone” och ”Miss Li” pur extas. Till och med publiken längst bak i publiken börjar dansa.
Miss Li och hennes vänner i bandet lyckas till slut ro hem priset för bästa glädjesväng även den här kvällen, trots en motig inledning och vissa problem med strejkande mikrofoner. Spelningen på AF-borgen den här regniga oktoberkvällen kanske inte går till historien som en av Miss Lis bästa, men det är tillräckligt bra och tillräckligt glädjande. Det märks inte minst på publikens jubel när bandet kommer in för att tacka efter en timmes lång spelning som jag också skulle vilja kalla för en arbetsseger. Europa nästa.
Foto: Daniel Ekbladh
