För några veckor sedan fick jag tidningen Efter Arbetet i min hand. Det är ett tämligen modigt försök att starta en ny vänsterorienterad dagstidning i Skåne som ska ta vid där tidningen Arbetet slutade. Den kom inte ett ögonblick för tidigt: det behövs fler alternativa tidningsröster som kan skapa politisk jämvikt i ett borgerligt dominerat medielandskap. I synnerhet i Skåne där de borgerliga tidningarna Sydsvenskan, Skånska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad dominerar dagstidningsmarknaden totalt.
Det svenska tidningslandskapet anno 2008 är något av ett intressant fenomen. Det finns endast två rikstäckande morgontidningar varav båda är borgerliga. Om det ur journalistiskt hänseende kan förefalla problematiskt, är det desto mer oroväckande utifrån en opinionsmässig synpunkt. Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters roll i det svenska medielandskapet är otvetydigt: de är politiska epicentrum för opinionsbildning och intellektuell debatt. I dessa tidningar förs diskussioner som likt ringar på vatten fortplantar sig ända upp till Rosenbads högsta instanser. Till saken hör också att de är till förväxling lika förutom vissa nyansskillnader (ja, jag är väl medveten om att en demagog som Per Gudmundson inte bara kan betraktas som en enkel ”nyansskillnad”). Det finns en oroväckande problematik kring denna politiska samstämmighet. Det blir för bekvämt, för invaggat och givetvis alldeles för mjukt. Det blir för få konflikter. Politik är ingen filosofisk övning – det är ett slagfält, det är på riktigt. Om vi har två tidningar som sätter dagordningen för debatten, väljer ut vem som får tala och inte får tala och slutligen innehar tolkningsföreträdet – då sätts all verkligt meningsfylld politisk debatt ur spel. Arenan för kritik och annorlunda tolkningar blir snävare och framför allt tråkigare.
Att en av de viktigaste skådeplatserna för politisk debatt är begränsad till två borgerliga tidningar är emellertid en företeelse som endast tycks återfinnas inom svensk press.
I nästan alla europeiska länder finns det åtminstone en vänsterorienterad dagstidning som får balansera mot en borgerlig, något som vi i Sverige skulle ha mycket att lära av. I Frankrike är Libération den tidning som utgör vänsterns flaggskepp, hyllad för sina nyskapande reportage och infallsvinklar. I Storbritannien utgör The Guardian en ståndaktig men lite försiktig vänsterröst. I USA är det The Nation som får bära det tunga ok som ifrågasättandet och dissidentrösten innebär.
I tider av finanskris som dessa, då världen tycks dras ner i en obeveklig labyrint av finansiellt kaos och social oro, vore det mer än välkommet att få höra alternativa röster inom tidningsvärlden som går emot strömmen och skissar upp sina egna tolkningar. Keynes eller Marx? frågar den enfaldige. Det är ovidkommande. Det enda av vikt i sammanhanget är att det borde finnas fler motröster inom opinionskulturen som vågar ställa obekväma frågor som inte nödvändigtvis hörsammar marknadsdjungelns lockrop.
Och tidningen Efter Arbetet? Blir den ännu en i raden av misslyckade tidningsprojekt som på grund av bristande läsarintresse och sinande kapital förpassas till historien med nekrologen ”Tappert försök!”? Tiden får utvisa om Skånes tidningsläsare känner sig tillfreds med de tidningar som finns tillhands eller om de vill prova en ny röst. Oavsett hur det hela faller ut är en sak säker: det behövs ett mer politiskt pluralistiskt tidningslandskap i Sverige.
