”The Body Never Lies.” Konstaterandet möter oss, skrivet på storduk, innan vi stiger in i första delen av utställningen ”Bodies” i Köpenhamn. Och i detta fall stämmer det. Kropparna har verkligen ingenting att dölja, utan låter åskådaren granska varenda sena, muskel och ådra.
Utställningen består av mer än 200 organ och ett flertal hela människokroppar, konserverade, behandlade med plast och skulpterade i olika ställningar och positioner. En småväxt man sitter på en stol och läser en bok. Samtidigt låter han mig titta rakt in i hans uppfläkta bröstkorg och betrakta både hjärta, lungor och matsmältningssystem. I montrar runt om ligger höftben, käkar och en hel ryggrad. Från riktiga människor. Det är med skräckblandad förtjusning man rör sig runt i salarna och jag funderar på om jag inte känt mig bättre till mods om jag vetat att det var dockor jag tittade på.
Om hjärnan i genomskärning och den infekterade mjälten ser otroligt motbjudande ut, är nätverken av blodkärl, i sina vätskefyllda glasburkar, desto vackrare. Behandlade med lysande färger, ser organen ut som svävande koraller. Jag glömmer att det är människokroppen jag betraktar, men i nästa sekund har jag en rökares lunga framför mig och allt som påmint om konst försvinner. Som tur är kan man passa på att slänga sitt cigarettpaket i en genomskinlig plastlåda bredvid det blågrå och fläckiga organet. Lådan är gott och väl halvfull.
Den kanske mest makabra upplevelsen på utställningen får jag i rummet som enligt uppmaning inte bör äntras innan ”accurate consideration”. I glasburkar ligger människofoster i olika stadier. De minsta är så spröda att man kan se rakt igenom dem, men om man tittar noga kan man se små, små fingerleder och tår. Trots absurditeten i att stå och betrakta dessa döda varelser i effektfull ljussättning kan jag inte låta bli att tycka det är vackert och tilltalande.
Utställningen, som finns kvar i Köpenhamn året ut, är inte helt okontroversiell. Diskussioner om dess etik har förts, inte minst på grund av att man inte kunnat fastställa likens egentliga ursprung. Trots att det nu sägs att alla kroppar kommer från frivilliga kinesiska donatorer, har rykten om bristande dokumentation och skumma dödsorsaker fått utställningen i blåsväder.
I rent utbildningssyfte är ”Bodies” utan tvekan värd ett besök. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att min egen kropp innehåller så många muskler eller så många kilometer blodkärl. Minsta handben har fått sin egen utförliga beskrivning och smålustig information som att ”om en människa använde alla sina muskler på en och samma gång, hade hon kunnat lyfta tio ton” kantar väggarna. Den kvackmagade bör dock tänka två gånger innan han besöker utställningen. Två timmar av inälvor, skelett och muskler kan ge ett lätt illamående om man inte är van.
Foto: Pressbild
