Att ställa en diagnos på svensk journalistik utifrån Stora journalistpriset är enkelt. Framåtrörelsen och pulsen är ett plant streck och det räcker med en snabb glimt för att konstatera: Död.
I år vann för första gången på sju år en nätsatsning kategorin Årets förnyare när Stora journalistpriset delades ut. Om man ska tro prisjuryn har de mest omvälvande förnyelserna i medielandskapet på 2000-talet varit Erik Fichtelius dokumentär om Göran Persson, tidningen Gringo, tv-programmen: CP-magasinet, Värsta språket och Musikministeriet. Och så nu senast, i november 2008, Fredrik Strages lista över de 100 största rockögonblicken på Youtube.
Fredrik Strages Youtube-lista är förstås ett genidrag i det lilla. Ett typexempel på hur en musikjournalist bör arbeta på 2000-talet. Att använda sig av allt material som finns tillgängligt och agera vägvisare har alltid varit musikjournalistens roll, Fredrik Strage har tagit det in i Youtube-eran. Traditionell journalistik på ett nytt område alltså. Men det mest förnyande som har åstadkommits inom svensk journalistik? Knappast.
Om Strage och Värsta språket verkligen var svensk journalistiks avantgarde skulle det finnas all anledning att känna oro. Dessbättre är diagnosen inte fullt så dystopisk som Bonnier av någon anledning vill få oss att tro. Att Strages Youtube-lista belönas är tveklöst ett fall framåt – för första gången på sju år går priset Årets förnyare till något som gjorts på nätet. Vad prisjuryn har hållit på med innan är ett stort mysterium.
Martin Jönsson, chef för Svd.se och nätpredikare vill gärna få det till att FRA-upproret borde ha varit en het kandidat till priset som Årets förnyare. Lite knepigt att ge priset till ”bloggosfären” förstås men det går naturligtvis inte att bortse från att det var just bloggare som gjorde att FRA blev en fråga det var svårt att missa 2008. Men förnyande? Egentligen inte. Bloggupproret var ett vanligt medborgaruppror i nya kläder. I stället för plakat och megafoner användes bloggar för att ropa ut missnöjet. Att ”bloggosfären” lyckades lyfta upp FRA på agendan förtjänar någon form av omnämnande men inte Årets förnyare.
Det är svårt att bortse från att den stora journalistiska förnyelsen under 2000-talet har varit av en teknisk karaktär. Precis som Gutenberg, om han varit svensk, sannolikt borde ha varit påtänkt för priset år 1440, borde Martin Källström och Johan Larsson vara pristagare i dag.
Martin Källström är en av grundarna till Twingly, ni vet den där lilla rutan efter en artikel som visar vilka bloggar som länkar till artikeln. Twingly uppmuntrar bloggarna att dela med sig av sina tankar till tidningen genom att länkarna skickar läsare till bloggarna. Plötsligt kan en artikel generera ett helt kluster av information och åsikter kring ämnet, allt lättillgängligt för den som vill fördjupa sig. Det är något helt nytt inom journalistiken.
Johan Larsson i sin tur har grundat Knuff.se, en bloggsökmotor som visar vad Sveriges bloggare skriver om just nu. Precis som Google har gjort internet överskådligt har Johan Larrson gjort den svenska bloggosfären överskådlig. Utan Johan Larsson hade FRA-upproret kanske inte varit möjligt, något som också Martin Jönsson på Svd.se uppmärksammat.
Det är förstås att tänja på begreppet journalistik att ge Stora journalistpriset till två personer vars bidrag till journalistiken varit smarta datakoder. Men är inte att tänja på gränserna precis vad Årets förnyare bör göra? Fredrik Strage har liksom alla andra pristagare under 2000-talet ägnat sig åt traditionell journalistik, i nya omgivningar eller med nya grepp. En riktig förnyare bör ha gjort någonting som ligger utanför traditionell journalistik. En förnyare bör vidga begreppen och skapa förutsättningar för en helt ny typ av journalistik. Det har både Martin Källström och Johan Larsson gjort. Men för det blundar prisjuryn i år igen.
Om man prompt vill hålla sig någorlunda inom sfären av traditionell journalistik är förstås Fredrik Strage ett bra val att nominera. Men vunnit borde, ve och fasa, nog Veckorevyn och Ebba von Sydow ha gjort. Veckorevyn gjorde liksom Strage ett mindre genidrag under 2008. Tjejtidningens jippo ”Blog awards” är det smartaste någon svensk tidning gjort på länge. Konceptet är inte nytt: En prisutdelning där Sveriges bästa bloggar i olika kategorier belönades. Sveriges mest lästa bloggare: Blondinbella, Kenza, Carolina Gynning – som man brukar säga – alla var där. Vad ingen verkar ha tänkt på är hur Veckorevyn med en upplaga på strax över 50 000 exemplar kunde bli en sådan auktoritet att de delar ut priser till bloggar med mångdubbelt fler läsare.
Genom att locka med sitt varumärke och papperstidningen lyckades den, i sammanhanget, lilla tidningen Veckorevyn få expertstatus bland bloggare som tillsammans läses av miljoner, varje vecka. Egentligen borde det ha varit Blondinbella som delade ut pris till Veckorevyn, men på något sätt gick tidningens bluff hem. Och de knöt i princip alla Sveriges mest lästa unga kvinnliga skribenter till tidningen på en kväll. Ett genidrag som får Strages snilleblixt att blekna.
En förnyare är en förnyare oavsett om medieetablissemanget tycker att deras gärning är dålig journalistik. Det går inte att blunda för att blondinbloggarna skapat en helt ny journalistisk trend de senaste åren, de har förnyat journalistiken. Hur surt det än känns får vi nog lov att acceptera att Blondinbella kommer att vara det rätta svaret på en TP-fråga om några år, med eller utan Bonniers välsignelse.
Men Bonnier-juryn biter sig fast vid att en förnyare måste hålla sig inom ramen för traditionell journalistik. Med den inställningen kan vi egentligen bara vara säkra på en sak: priset Årets förnyare kommer aldrig att gå till årets förnyare.
Foto: Pressbild
