Vad händer med en människa när hon vet att allt hopp är ute och inväntar döden?
Lunds studentteater råder bot på frågvissheten genom att sätta upp Sartres Döda utan gravar. Med premiär den 10 december.
Jean-Paul Sartre må ha författat ansedda filosofiska verk – men det är främst tack vare hans teater som den existentialistiska filosofin populariserats och gjorts lättfattlig. Döda utan gravar är inget undantag. Pjäsen utspelar sig under slutetappen av Andra världskriget där vi får följa fångar ur den franska motståndsrörelsen och deras väntan på döden. I likhet med andra pjäser av Sartre fungerar handlingen endast som en slags fernissa bakom vilken de viktigaste frågorna dryftas: mänsklig alienering, valfrihet och ångest är det som hemsöker karaktärerna.
– Det är en föreställning som kräver en del av publiken, den kan bli emotionellt jobbig, säger Eric Bergelin som regisserat pjäsen.
Han är noga med att påpeka att man försökt göra föreställningen så tidlös som möjligt så att alla ska kunna ta del av den. Bland annat har referenser till femtiotalets Frankrike tagits bort.
– Föreställningen är egentligen skriven för en publik i Paris på femtiotalet. På så sätt måste man ju anpassa den till vår tid.
Pjäsens handling är någonting som han emellertid menar aldrig upphör att vara relevant. Behandlingen av fångarna på Guantanamo har stora likheter med behandlingen av fångarna i pjäsen, menar han. Men även människor i allmänhet skulle må bra av att stanna upp i hetsen och reflektera över sin tillvaro:
– Vårt samhälle i dag kan må bra av lite existentialism.
Foto: Holly Ebraheim
