Läkarstudenter kommer dagligen i kontakt med sjukdomar och sjukdomssymptom. Enligt elaka rykten är detta något som får dem att inbilla sig att de är sjuka. Lundagård gick ut på jakt för att se om ryktet stämmer.
Enligt Richard Wastensson, läkare på Studenthälsan, är läkarstudenterna i förhållande till sitt totalantal på Lunds universitet överrepresenterade när det gäller att söka sig till Studenthälsan.
De har enligt hans bedömning visat sig vara mer drabbade av depression, tvångsmässighet och ångesttillstånd jämfört med andra programstudenter. Något som tyder på att myten faktiskt kan stämma.
Men Richard Wastensson tror snarare att det har med tvåkommanollstudenternas ökade prestationsbaserade självkänsla att göra och att de måste kunna hantera mycket stress. Att de skulle vara mer hypokondriska än andra tror han inte.
Svårt att vara patient
– Vi lider nog lite till mans av vardagshypokondri, men de riktiga hypokondrikerna är sällan läkarstudenter. Jag tror inte heller att vardagshypokondrin är vanligare hos dem.
Han tror i stället att risken för läkare, på sikt, är att negligera kroppsliga symptom. De söker vård för sällan och ignorerar symptom. Kanske är det svårt att vara både läkare och patient? 
Hur är det då med studenterna själva? Upplever de att dem lider av dödliga sjukdomar?
– När man läser om en sjukdomar är det lätt att börja fundera över om man själv är sjuk. Men samtidigt är man så pass medveten om vad det är man läser, så man springer ju inte iväg till läkaren, säger Elin Hoogland som läser femte terminen på läkarprogrammet i Lund.
Oron går över
Hennes kurskamrat Robert Tengman håller däremot inte med och känner sig inte alls hypokondrisk. Anledningen tror han är medvetenheten om det han läser. 
Emma Selander studerar också till läkare i Lund och är nu inne på sin sista termin. Att man skulle bli hypokondriker på lång sikt tror hon inte, men däremot på kort sikt. Ofta går oron för sjukdomarna över i samband med att kurserna avslutas.
– Jag kommer ihåg när vi läste om leukemi, då trodde jag att jag hade det. Men man tänker bara på det när man är uppe i läsandet, sedan släpper man det. Tills man börjar läsa om nästa sjukdom, säger hon med ett leende, men man vet ju att man inbillar sig.
Foto: Amelie Herbertsson
