Det man inte behöver betala för tenderar man heller inte att uppskatta. Ett påstående som också gäller universitetsutbildningar.
Det menar Petrus Boström, förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet och Alexander Lewerentz från Ateneum, Lunds medlemsförening i Fria Moderata Studentförbundet.
Lundagård beskrev nyligen (nr 7 2008) problemet med att studenter ej avlägger examen i utsatt tid – om ens alls – men den undersökande journalistiken i artikeln förlitade sig på lättköpta men högst tveksamma förklaringsmodeller som inte heller öppnar för den enkla quick-fix som finns inom räckhåll, nämligen studieavgifter.
Att ur tron om alltför högt studietempo försöka härleda att ingen religionsvetare tog sin examen i tid känns aningen långsökt, särskilt i tider då svensk utbildning utmärkt sig för sin närmast kravlösa profil. Däremot finns andra teorier som förmår förklara hur det kan komma sig att svenska studenter gärna studenter förblir. En av dessa anledningar, möjligen den allra viktigaste, är att den enskilda studenten tror studier vara manna från skyn. Naturligtvis är utbildning, oavsett nivå, ingalunda gratis men majoriteten av de existerande kostnaderna betalas av skattebetalaren. Därför döljs de faktiska kostnaderna för studenten. Skillnaden mellan hur verkligheten är och hur den upplevs är emellanåt alltför stor för att enkelt kunna överbryggas. Med studieavgifter skulle det framgå för studenter att utbildning är värdefullt och kostsamt, inte bara ett billigt tidsfördriv i väntan på nästa gasque.
Styrkan i att med avgifter belägga universitetsstudier ligger i den förbättrade allokering som då skulle uppstå. Det man inte behöver betala för tenderar man heller inte att uppskatta, vilket skräpiga gator och sunkiga gratistoaletter ofta vittnar om. Med studier är det samma sak. Ungdomar väljer att studera en extra termin eftersom kostnaden för att göra så tycks låg medan vinsten av ytterligare ett halvår utanför vuxensamhällets krävande ofrihet upplevs skyhög. Avgiftsfria utbildningar förskjuter jämvikten.
Istället för att behöva välja rationellt mellan att ge sig iväg på sin tvåveckorssemester strax före tentaperioden och att ta examen i tid tenderar den som inte behöver stå för särskilt stor del av kostnaden att välja det förstnämnda alternativet. Den berömda devisen att det finns omtentor men inga omfester står sig ännu. Och även om baksmällan visar sig dagen efter kommer den fulla kostnaden för en sådan inställning tyvärr först när livslönen skall beräknas.
Vidden av problemet sträcker sig dock långt bortom universitetets värld. Med högt, progressivt skattetryck och dålig löneutveckling för akademiker avtar incitamenten av att bli klar med studierna. Den svenska modellen försöker då kompensera detta framtida inkomstbortfall med att erbjuda gratis utbildning. Vad man då naturligtvis får är den logiska produkten av den sortens populismangränsande politik: överliggande studenter snarare än utexaminerade heltidsarbetare. Tröskeln till studier är låg, drivkrafterna bakom att fortsätta studera hög och spärren gentemot arbetslivet, som med svensk arbetsrätt i ryggen gladeligen diskriminerar ungdomar, gigantisk. Studenterna fastnar således i universitetsvärlden.
Den som på allvar vill komma tillrätta med de problem som den svenska rea-utbildningen skapar måste även våga diskutera de djupgående strukturella förhållanden som den både skapar och är en produkt av. Att föreslå sänkt tempo på universitetsutbildningar som redan tappar mark visavi utländska skolors alternativ är både ogenomtänkt och kontraproduktivt. Studieavgifter vore ett alexanderhugg för problemet med examensfrånvaron och ett rättvisare system än dagens där den hårt arbetande undersköterskans skattepengar går åt till att finansiera bortskämda ungdomars alltför många universitetsår.
Petrus Boström
Petrus Boström, förbundsordförande för fria moderata
studentförbundet
