Soffan är det enda jag behöver på Julafton. Den ska vara bred, mjuk och ha härliga kuddar. Den ska vara hemma hos någon, så att jag inte blir alltför sällskapssjuk i min ensamhet.
Det är fiffigt med en soffa, har man väl lagt sig där och jäst en stund, så kan man umgås med andra på ett passivt sätt. Så är det överallt.
Som ett barn till en alkoholistpappa och senare till en ensamstående mamma och till sist som en föräldralös ung vuxen har min jultradition blivit att fira jul på otraditionella sätt.
Julafton har firats hos alla möjliga släktingar och vänner inom bekantskapskretsen. För att slippa tycka-synd-om-mentaliteten har jag ibland stått på nåt ställe som serverar julmat till hemlösa.
Då är det synd om dem och det är bättre än att det är synd om mig.
Men var jag än har varit nånstans, ser det likadant ut överallt. När andra lyckas få nånting gjort för en gångs skull, när de slår in julklappar, steker köttbullar och underhåller barn samtidigt, väntar soffan på mig.
På de flesta soffbord står en Aladdinask, julgodis, nötter och en hyacint. Som tjuren Ferdinand makar jag mig långsamt men bestämt mot soffan och suckar av glädje när jag har sjunkit ner.
Jag tar julknäck och låter den smälta i munnen. Sen lägger jag mig på långsidan och sträcker ut benen. Jag ställer Aladdinasken på magen och för pekfingret i cirklar över pralinerna.
Så hittar jag en som jag äter upp. Efter det gosar jag in huvudet i kuddarna och tittar på de andra. Jag ser människor som virvlar runt av stress och nån greppar en potatispress.
”Keep up the good work!” säger jag och någon spricker upp i ett leende. Då har jag umgåtts med de andra lite lagom passivt. Jag återvänder till min soffvärld… Och luktar på hyacinten… Och jag är sååå… Lycklig!
God Jul!
