Att en utbildning är yrkesförberedande behöver inte innebära att den utesluter karriärer inom alla andra fack. Det är dags att den svenska synen på utbildning som ett karriärval förändras och synkas med hur det faktiskt fungerar i arbetslivet, där människor ofta ägnar sig åt helt andra uppgifter än de är utbildade för.
I början av höstterminen 2007 satt jag i publiken till en paneldebatt om ekonomyrkets framtidsutsikter. Panelen bestod av direktörer från de fyra programföretagen, det vill säga samarbetsföretagen, till det årets kull av studenter på civilekonomprogrammet. VD:n för ett av landets största revisionsbolag, Öhrlingspricewaterhousecoopers, Mikael Eriksson, sa någonting nämnvärt som etsade sig fast i minnet:
− Egentligen spelar det ingen roll vad du har läst. Det viktiga är att du har läst, att du bevisat för dig själv och för andra att du lyckats ta dig an en utbildning.
Ett par månader senare talade jag i egenskap av ekonomkårens vice ordförande till en fullsatt aula inne på universitetshuset då ekonomihögskolans masterstudenter mottog sina examensbevis. I talet frågade jag dem varför man egentligen bestämmer sig för att läsa ekonomi. Min teori var att man valde att läsa ekonomi av något av följande skäl: Antingen för att man visste precis vad det var man ville bli eller för att man inte hade den blekaste aning om vad man ville syssla med.
Som jag nämnde bestod publiken i det här fallet mestadels av nyexaminerade ekonomer, deras anhöriga och lärare från ekonomihögskolan. Men det här borde egentligen gå att säga till alla studenter vid Lunds universitet. Inte nog med det. Det borde vara lika sant oavsett vilket ämnesområde publiken representerar.
På samma sätt som ekonomi som ämnesval inte alls behöver betyda att du nödvändigtvis vill arbeta som ekonom i framtiden (många tilldelas helt andra arbetsuppgifter) ska man inte ta för givet att alla som läser till psykologer tycker att terapi är skojigt eller att alla på journalistprogrammet drömmer om en tillvaro som grävande nyhetsreportrar eller programledare. Att tro det är naivt. Och att som student ta för givet att man blir det man studerar till är förstås ännu naivare.
När Svenskt Näringslivs tidigare och Ericssons och Unilevers nuvarande styrelseordförande Michael Treschow besökte ekonomihögskolan sa han sig aldrig ha ångrat att han läste kemi och inte ekonomi när han studerade i Lund, även om hans karriär mer kom att kretsa kring det senare.
− Jag lärde mig att tänka analytiskt. Jag lärde mig att angripa problem på ett sätt som få i min position verkar kunna idag, var Michael Treschows motivering till varför kemistudierna varit av godo.
Han är inte ensam om att ha nått framgång genom att kunna angripa problem med andra kunskapsverktyg än sina branschkollegor. Jan Eliasson, Kristian Luuk och Camilla Läckberg är alla exempel på civilekonomer som i dag ägnar sig åt någonting helt annat. Men jag har svårt att tro att Jan Eliasson inte fått användning för sina teoretiska kunskaper om handelspolitik eller att Kristian Luuk och Camilla Läckberg inte haft nytta av att veta lite om hur starka varumärken byggs. I synnerhet Camilla Läckberg. Hur skulle någon som inte kan skriva annars kunna bli kallad författare?
Men exemplen är som sagt flera: Jan Björklund har jobbat som yrkesofficer, PC Jersild som läkare, Barack Obama var tidigare chefredaktör för en akademisk tidsskrift och tenoren Andrea Bocelli disputerade som jurist innan musikkarriären tog fart. De två sista exemplen kan måhända uppfattas som extrema, men då ska man komma ihåg att den sortens karriärbyten är betydligt vanligare och avsevärt mer accepterade i vissa andra länder än vad de är i Sverige. I exempelvis USA fäster företagen betydligt större vikt vid att du är doktor än ämnet du disputerat inom. Naturligtvis gäller detta inte överallt. Självfallet är det önskvärt och förmodligen även ett krav att medarbetarna på rymdfysiologiska forskningsenheten på NASA är rymdfysiologer, men det är inte omöjligt, eller osannolikt för den delen, att deras chefer är någonting annat.
Hemma i Sverige har utbildning, till skillnad från i landet som omnämnts ovan, länge ansetts vara en självklar rättighet, något som alla ska kunna ägna sig åt och tillgodogöra sig. Vilket gör det hela ännu mer paradoxalt.
För hur kan en utbildning vara både ett självändamål och ett karriärval?
