Tre deppiga diktsamlingar visade 2008 vägen för den svenska litteraturens framtid. Med fulheten som riktlinje är det nu dags för unga svenska författare att hitta tillbaka till sina rötter av social misär, tristess och elände.
Under det gångna året kunde man här och var börja känna av fulhetens revansch. Inte minst på litteraturens område. De rätt så unga och rätt så bittra poeterna Lars Mikael Raattamaa, Johan Jönson och Ida Börjel kom ut med nya, socialt medvetna diktsamlingar.
Raattamaas, av stadens organism inspirerade, Mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka var som en jaglös myrstack med sitt myller av röster; en demokratisering av språket och en spegel hållen ner mot staden, förorten och samhällets kraftspänningar.
Johan Jönson skrev med sin Efter Arbetsschema en kroppens förstoppade, kräkfärdiga bönevisa. Vad han i sin tegelsten på 800 sidor slutligen visade var ett samhälle där kapitalet tillåts reglera känslorna.
Ida Börjels juridiska konceptdikt Konsumentköplagen: Juris lyrik iscensatte i sin tur vårt och alla andra tiders stora drama – kommersen – med utgång från kioskvältaren Svea rikes lag.
De tre uppmärksammade diktsamlingarna hade alla gemensamt att de tycktes utgå från det trista och det fula, om det nu var förorten, kroppen eller våra konstgjorda värden.
Varken Jönsons, Raattamaas eller ens Börjels poesi är politisk i den meningen att de har någon bestämd politisk agenda. Där finns inga slagrop eller något estetiskt motstånd. Inget ljus öppnar sig i skiten där allt helt enkelt är rätt ok.
Vad läsaren får är ett rättframt konstaterande av att det här är – och det är fult. Denna litteratur framstår inte som lyxiga debattinlägg, till tre-fyra hundra redan invigda, om intressanta dåligheter här och var. Och lika svårt som det är att se en politisk vilja, är det att i Raattamaas spruckna prosa eller i Jönsons tondöva anteckningsblock, se ett estetiserande av politiken.
Snarare är det fråga om en våg av yngre svensk litteratur som bejakar det fula genom politiskt laddade uttryck som förort, arbete och kommers, utan en tanke på att därför kalla det fula för vackert.
Kanske är fulheten inte direkt ny. Snarare hyser antagligen rätt många av oss en pinsam känsla av att den följt med oss så länge vi kan minnas. Men diskussionen om det fula har ändrat tonläge. Med den svenska utgivningen av Umberto Ecos Om Fulhet kändes ett öppet resonemang om vad som är fult plötsligt lika roande som ofarligt.
Bokens kollage av konst och texter, som visar hur uppfattningen av vad som är fult har skiftat genom olika tider och kulturer, var förutom god läsning en inbjudan till läsaren om en liten tête-à -tête med badrumsspegeln. Då hade New York Times redan hunnit göra ett heluppslag om fulheten och hur denna blivit det nya inneämnet för akademiker med noll chans till forskningsanslag.
Och ingen läsare av DN tyckte väl att det var så värst radikalt då allas vår artist in residence Ernst Billgren tog chansen och satte Ecos fulhetsbok högst på sin lista över de viktigaste konstböckerna.
Det fula är helt ok som det är. Men fulheten är inte bara vårtor och rynkor. Enligt våra unga svenska poeter är den också det politiska.
I en intervju i DN i december konstaterade Johan Jönson att litteraturen alltid tjänat intressen den själv inte varit medveten om och han frågar sig vad det kan vara som författarna är blinda för i dag. Vilken social ordning är det som Jönson och hans likar tjänar med sina poetiska partiprogram som saknar både utropstecken och vilda uppmaningar?
Svaret finns i sammanhanget. Det här är författare som är verksamma i ett land där alla i smyg känner på sig att allting är så bra det bara kan vara, och att det därför är onödigt att förändra. Det här är trots allt landet där brist per definitionebetyder slitna gymnastikskor. Och även om en och annan ibland kanske försöker förbättra det som ändå är det bästa möjliga, är det mest för att få uppleva känslan av att casha ut några säckar politikerpension då och då.
Det intresse Jönson och de andra i bandet av apatiska revolutionärer aningslöst stödjer är kanske just denna allmänt gillade lära om att samhället kan vara så eller så men aldrig något helt annat.
Möjligen har vi anledning att vara ganska glada över våra kolugna poeter. Politisk konst med uttalade politiska syften åldras lika fort som dagsländor och revolutioner har väl aldrig varit särskilt kul. Om någon trots det skulle vara missnöjd med framtidsutsikterna för den svenska politiska litteraturen går det ju alltid att lugnt invänta någon fantasirik katastrof.
Tills de riktigt dåliga tiderna kommer och ger oss en revolutionär litteratur, kan vi dock roa oss tillsammans med Jönson, Raattamaa och Börjel över hur fantastiskt ful vår värld är.
foto: Cecilia Grönberg/OEI
