Lagom till sin 80-årsdag outades seriefiguren Tintin som homosexuell av den brittiske journalisten Matthew Parris. Illa kvickt dementerade Studio Hergé i Belgien uppgifterna, medan fansen rasade. Framför allt franska Tintin-beundrare upprördes å det grövsta av att deras favoritseriefigur måhända var bög. Matthew Parris baserade sina uppgifter bland annat på att Tintin har en något omanlig hund och därtill en omanlig scarf om halsen. Fransmännen gick i taket och oron var påtaglig över vilka som skulle komma ut härnäst; Asterix och Obelix?
Vilken relevans tintins sexualitet har kan givetvis ifrågasättas. Klart är att hans eventuella icke-heterosexualitet upprör. Och även om debatten är roande, just för att det är en seriefigur vi talar om, är den väldigt typisk. Se på SVT:s filmatisering av Selma Lagerlöfs liv som sändes under julhelgen. Argumentet att det inte finns någon anledning till att lyfta fram hennes sexualitet har förts fram på många håll.
Samma logik verkar däremot inte gälla för heterosexuella författare. Julen 2007 filmatiserades August Strindbergs liv för SVT. Skulle någon komma på tanken att göra det utan att inkludera kärlek eller lust? Nej. Så hur skulle SVT ha gjort när de valde att skildra Selma Lagerlöf? Låtsats att hon enbart var författare, någon som bara haft platoniska väninneförhållanden? Antytt något annat, men inte mer än så? Filmens värld är full av historiska tolkningar av det slaget. Filmer som lämnar det upp till publiken att avgöra om rollfigurerna är mer än vänner eller inte. Ett ögonkast här, en smekning på kinden där.
Inom delar av gayvärlden har det länge funnits en vilja att outa historiska personer. Selma Lagerlöf får räknas in i den kategorin. Varför, undrar många, varför röra i sådant som ligger i det förgångna? Det finns givetvis många förklaringar. Den mest uppenbara är den normalisering av icke-heterosexualitet som det för med sig. Hur absurt det än låter så stöter jag faktiskt på människor som påstår att homo- och bisexualitet är något nytt, en trend. Något som är inne just nu. Jag ska inte gå in på orimligheten i det påståendet men det åskådliggör varför önskan att visa att homosexuella känslor och homosexuellt sex alltid har förekommit är stark. Att queerpersoner tidigare inte var öppna, inte gick i några Pride-parader eller använde sitt kändisskap för att öka förståelsen kring icke-heteronormativitet beror delvis på att homosexualitet fram till 1944 var ett brott. Och sjukdomsklassat till år 1979.
Jag ser det som självklart att visa upp en känd författarinnas sexualitet och känsloliv. Det brukar som bekant vara ett populärt drag, eftersom det ofta hjälper läsaren att få en djupare förståelse av verken. Det är delvis därför som vi läser biografier om författare. Det är därför vi intresserar oss för om en man som August Strindberg var kvinnohatare eller tvärtom kvinnosakskämpe. Just för att det tillför hans verk ytterligare en dimension.
I stället för att uppröras av att SVT väljer att visa upp den sensuella sidan av Selma Lagerlöf borde de få beröm för att de visar sanningen, att de visar kärlek och lust mellan kvinnor. Det är bevisligen fortfarande sprängstoff. Men om Tintin gillar killar eller inte förtäljer inte denna historia. Debatten kring en seriefigurs sexuella läggning må verka löjlig, men det positiva den för med sig är ett ifrågasättande av heteronormen, det automatiska antagandet att alla är hetero. Även seriefigurer.
