Interner som vill studera på högskolenivå möts av avundsjuka och tungrodd byråkrati. Det menar
Ricard A R Nilsson, filosofie magister i rättssociologi och intagen på Tidaholmsanstalten
I Lundagård nr 9 2008 skrivs det en del om oss som sitter i fängelse och studerar. Ett stort reportage samt en intressant ledarartikel finns publicerat. Det framgår bland annat av artikeln att en lärare vid Kirsebergsanstalten klargör att anstaltsledningen är negativ till högskolestudier. Detta är något som går igenom på flera andra anstalter och även hos kriminalvårdens huvudkontor. SFI (Svenska för invandrare), grundskolestudier och gymnasiestudier är det enda som anses vara acceptabelt. Självklart skall kriminalvården i första hand satsa på de intagna som inte har en grundläggande utbildning, men det finns ingen anledning att motarbeta högskolestudier.
Det skylls ofta på resursbrist, men faktum är att högskolestudier på distans kostar kriminalvården betydligt mindre än vad det kostar att ha lärarledda lektioner för mer grundläggande utbildningar. Frågan är då varför kriminalvården motarbetar högre studier.
Ett av skälen skulle jag vilja påstå är en form av avundsjuka, vissa ur personalen anser inte att vi skall kunna sitta och få högre utbildning än vad de har. Att denna attityd finns har jag själv fått erfara. Jag läste en termin 45 hp. En beslutsfattare frågade då mig om jag verkligen fick läsa så mycket. Hon menade att heltidsstudier är 30 hp och att det fanns regler som gjorde gällande att man inte fick läsa mer. Det gick till och med så långt att hon ringde till en jurist vid Högskoleverket för att fråga om reglerna.
Ett annat skäl till att kriminalvården alltför ofta motarbetar högre studier är att de anser att utbildade fångar är jobbigare att hantera. Läser man exempelvis juridik lär man sig att förstå den juridiska metoden bättre, vilket i sin tur medför att man får lättare att överklaga och få avslagsbeslut ändrade. Att en intagen tar vara på sina rättigheter tycker man inte om. Som exempel kan nämnas att Regeringsrätten har beviljat prövningstillstånd för att pröva om kriminalvårdens rökförbud är förenligt med gällande lag. I detta fall är det undertecknad som är juridiskt ombud åt den intagne som fått upp fallet högsta instans. Trots att ärendet inte är avgjort så har jag redan fått höra från personal att om jag vinner detta så lär de högsta cheferna låta mig ”bära hundhuvudet”.
Mot kriminalvårdens argument står faktumet att av de som fått möjlighet att studera på eftergymnasial nivå så är återfallsfrekvensen väldigt låg. Intagna som kämpat och lyckats skaffa sig en utbildning är alltså mer benägna att leva laglydigt än de som inte tillåts skapa sig förutsättningar för en framtid utan brott. Jag baserar denna slutsats på de iakttagelser jag har gjort under de drygt nio år jag har suttit i fängelse. Under denna tid har jag sett ett drygt tjugo personer läsa in en examen under sitt straff, och enbart en har återfallit i brott. Detta kan jämföras med att omkring hälften av dem som friges återfaller.
Själv så har jag tagit två examina vid Lunds universitet och jag är mycket tacksam för den support och hjälp jag har fått från lärosätet och de berörda lärarna. Det jag nu hoppas på är att kriminalvården snart inser att studier på högskola och universitet är något som inte bara gynnar den enskilde intagne, utan även samhället i stort, när man som frigiven kan börja bidra till välfärden i stället för att bara kosta samhället pengar, eller för att citera Emma Svenssons ledarartikel i Lundagård 9-2008: ”Om man inte vill ha ett samhälle där människor som en gång trillat ur systemet aldrig är välkomna igen så måste det finnas vägar tillbaka”. Högskolestudier är en sådan fungerande väg.
fotnot: De ansvariga på Tidaholmsanstalten har avböjt att svara på artikeln.
ordförande FRIO
(förtroenderådens riksorganisation)
