Det är inte bara i USA som innehavaren av det högsta ämbetet byttes ut i januari. Vid årsskiftet fick Lunds universitet en ny rektor. Lundagård tog med Per Eriksson på ett träningspass.
Översätter man ordet rektor till amerikanska yrkestermer blir det faktiskt president. Lustigt kan tyckas, i synnerhet som rektorn för Lunds universitet dessutom har sitt kontor i universitetshuset som av både universitetsanställda och studentkårsaktiva, halvt på skämt, halvt på allvar, kallas för Vita huset.
I dag, den första måndagen efter nyår, ligger universitetshuset fortfarande i dvala, till och med ytterdörren är låst. Per Eriksson, Lunds universitets nytillträdda rektor magnificus, är kanske den enda som befinner sig på jobbet den här måndagen. Han öppnar den stora träporten.
– Det är lite ovant än så länge. Visserligen hade jag stort kontor på Blekinge tekniska högskola, men på Vinnova satt vi i kontorslandskap, säger Per Eriksson när vi kliver in på hans kontor.
Blekinge tekniska högskola, BTH, och Vinnova är båda arbetsplatser där Per Eriksson presiderat tidigare. Under åren mellan 1989 och 2000 då Per Eriksson var rektor för BTH växte studentantalet från 500 till 3 500. När jag frågar hur han bar sig åt för att få BTH att växa så snabbt förklarar han framgången med att högskolan var nystartad samtidigt som förutsättningarna för expansion var goda.
− Vi hade ett nära samarbete med näringslivet i regionen och utbildningarna som vi gav var efterfrågade, säger han.
Är det något som du kommer att verka för även i Lund?
− Det kommer jag naturligtvis att göra. Det förväntas nog också av mig med tanke på min bakgrund. Sen måste det göras på ett sätt så att universitetet kan bevara sin integritet. Den amerikanska modellen är stark och välfungerande. Där har universiteten alltid lyckats definiera sin roll i samhället samtidigt som de bevarat sin integritet, säger han.
På väg till Gerdahallen berättar Per Eriksson hur det var att läsa i Lund hösten 1968, året för studentrevolten.
− Jag hade precis börjat läsa elektroteknik. På den tiden var Lunds tekniska högskola ännu inte ansluten till Lunds universitet, men vi var inte mindre högljudda för det. Längre fram var det flera av oss som åter ville bryta loss LTH och föras till näringsdepartementets ansvarsområde i stället för att ligga under utbildningsdepartementet. Förhoppningen var att en omflyttning till näringsdepartementets bord skulle generera större tilldelning.
När vi kommer in på Gerdahallen berättar han att senast han var här var för 20 år sen.
− Träningen och intresset för sport är något som hängt med mig hela livet. Som doktorand var jag med i ett bordtennislag. På fjärde våningen i elektroteknikhuset fanns det något som hette AXE-labbrum. Det var i alla fall vad som stod på dörren. I själva verket spelade vi bordtennis där inne.
Den här gången står dock styrketräning på schemat. Längst in i träningslokalen finns anordningarna där man kan lyfta sin egen kroppstyngd.
− Hur många tror du att jag klarar? frågar Per Eriksson och ler.
Jag tänker att han förmodligen inte hade frågat om han inte tagit för givet att jag skulle underskatta honom, så för säkerhets skull svarar jag sju och hoppas att jag inte försatt honom i en alldeles omöjlig situation.
− Vi får se, säger han och greppar tag om räcket ovanför huvudet så att han blir hängande ett par decimeter över marken.
Jag håller räkningen:
– 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och – kom igen nu Per! En till klarar du! – 8!
− Bra jobbat! säger jag och undrar om han hade klarat 20 ifall jag sagt 19.
Efteråt slår vi oss ner vid ingången där det finns bord och stolar och en kaffeautomat. Jag frågar om han någonsin tvekade att tacka ja till jobbet som rektor när det stod klart att han var den som universitetsledningen ville ha.
− Aldrig. Det är ju ett drömjobb att få leda ett lands absolut främsta och största universitet. Det här är ju dessutom mitt eget lärosäte, säger han
Ändå stod varken du eller din huvudkonkurrent med bland de ursprungliga kandidaterna?
− Det stämmer att vi kom in senare. Men varken jag eller Pär Omling sökte på egen hand utan blev föreslagna av andra. Till slut var vi bara fem kandidater kvar som blev kallade till den stora intervjun inför hörandeförsamlingen. Och sen gick det som det gick, säger han.
Men dramatiken kring rektorsposten upphörde knappast då rekryteringen var klar. Strax efter tillkännagivandet väckte några lärare vid naturvetenskapliga fakulteten uppståndelse med en artikel i Sydsvenskan där de ifrågasatte Per Erikssons lämplighet med anledning av att han tillhört Pingstkyrkan. Artikeln ledde till en livlig diskussion samtidigt som lärarna bakom artikeln kritiserades för att bedriva en sorts liberal inkvisition. En riksdagsledamot talade om kristofobi och beskrev lärarnas kritik som ett uttryck för ”intolerans mot troende personer av kristen övertygelse.” Till slut satte Per Eriksson punkt för diskussionen genom att i ett öppet brev ställa sig bakom värderingarna i den strategiska planen för Lunds universitet. I dag säger Per Eriksson att den intensiva diskussionen som uppstod lärde honom mycket.
− Jag insåg att det trots att det finns väldigt många kristna i samhället, även forskare och ledare, inte är så vanligt att folk är öppet troende. Själv har jag alltid varit offentlig med min kristna tro och råkar ofta ut för att folk berättar för mig att de också är kristna. Lärdomen är alltså att fler borde vara öppna med sin tro så att det inte uppfattas som något konstigt. Sen tror jag att det blev lite extra uppståndelse i och med att jag tillhörde just frikyrkan. Förmodligen är det ganska okänt för många vad en frikyrka är för något, i synnerhet här i södra Sverige, där frikyrkor är mindre vanligt förekommande än norrut i landet.
Kände du dig aldrig orättvist utpekad av dem som ifrågasatte din duglighet?
− Inte medan diskussionen pågick. Däremot var jag med om en aha-upplevelse senare under hösten när jag deltog i ett seminarium med ingenjörsvetenskapsakademin där vi diskuterade invandring och attityder mot invandrare. Är man från det landet och ser ut så, ”då är man sån” i mångas ögon. Och folk ser inte längre individen, vad individen står för, vilken utbildning eller karaktär man har. Och det slog mig att det var precis vad jag hade råkat ut för. Man var inte intresserad av vad jag åstadkommit som rektor för Blekinge tekniska högskola, vad jag gjort som forskare, vilka produkter jag tagit fram, vad jag gjort på Vinnova. Det enda man tittade på var min kristna tro och att jag var frikyrklig. Då blev jag ju faktiskt behandlad som en invandrare som bedöms utifrån sin grupptillhörighet i stället för som individ.
Jag byter ämne och frågar Per Eriksson hur han ser på de utmaningar som studentlivet står inför under kommande år, i synnerhet det väntade avskaffandet av kår- och nationsobligatoriet som förväntas träda i kraft 2010.
− Min inställning är att man behöver ha en stark studentkår, svarar Per Eriksson. Det är svårt att driva ett starkt universitet om det inte finns ett starkt engagemang bland studenterna. Avskaffas obligatoriet måste man hitta andra former som möjliggör en stark, representativ organisation med uppgift att företräda studenterna och deras intressen.
Du fyller 60 år i sommar. Hur länge blir du kvar som rektor?
− Fysiskt är jag nog lite yngre än de här 60 åren som jag fyller till sommarn. Jag har en mandatperiod på sex år och jag kommer att fylla 65 om sex år så ur det perspektivet är det ganska uppenbart hur länge jag förväntas sitta.
Kommer studenterna att märka någon skillnad under din tid som rektor?
− Det får tiden utvisa. Det som spelar roll är vad du gör, inte vad du säger.
Förr tränade Per bordtennis för motionens skull. Med Lundagård på Gerdahallen visar han imponerande färdigheter, iförd en träningsoverall modell äldre.
foto: Daniel Ekbladh och David Polberger
