Adjungerad professor. Ordet har onekligen fått en annan klang, en negativare laddning – kanske till och med en annan innebörd – efter skriverierna om de avtal som slutits mellan universitet och företag, där företagen betalar för anställningar av professorer. Frågan är dock vilket alternativ som kritikerna föredrar och om det verkligen är eftersträvansvärt.
Egentligen är den här debatten ganska märklig. Det är inte så mycket skriverierna i sig man förundras över. Förmodligen är anledningen bakom reportagen att det inte hände något av betydelse i tisdags, när artikeln om de sponsrade professorstjänsterna snickrades ihop på den idétorra SvD-redaktionen. Systemet med de adjungerade professorstjänsterna är knappast något nytt påhitt. Inte ens kritiken är ny. I andra länder där företeelsen är spridd i ännu större omfattning – jag tänker i synnerhet på ett land där detta är så vanligt och självklart att ämnet har mer narkosverkan än nyhetsvärde – hade löpsedlar med rubriken “Möjligt att köpa professorstitlar” förmodligen setts som ett gott omen: man kan vara säker på att terroristerna tagit semester när etablerade dagstidningar försöker göra nummer av så triviala och banala konstateranden. Desto mer förvånande att det här ämnet faktiskt har blivit föremål för diskussion. Kritikerna till de nuvarande reglerna menar att detta skadar universitetens integritet och riskerar att underminera akademins trovärdighet som oberoende forskningsinstans.
Henrik Berggren skriver i Dagens Nyheters ledare (7/2) att han skulle känna sig tryggare “om [universitets]kansler Flodström verkade inse vikten av att skydda högskolans varumärke.” Berggren skriver vidare att det är “nödvändigt att universiteten samarbetar med både staten och marknaden. Men på sådana villkor att medborgarna kan lita på att forskarna står i vetenskapens och medborgarnas tjänst.”
Så var vi alltså där igen. Den eviga diskussionen om hur forskningen kan göras friare, om den överhuvudtaget är fri. Och som vanligt framställs akademin och näringslivet som motpoler, som gott och ont, vitt och svart, där den ena får symbolisera intellektuell frihet medan den andra ikläs rollen som korrupt instans för profit- och äregiriga intrigmakare som tror sig kunna köpa hederlighet och gott namn. I debatten om den fria forskningen har ord som industri och integritet förvandlats till antonymer. De som rapporterar verkar nästan reflexmässigt utgå ifrån att det är företagen som med sina smutsiga tassar befläckat akademins hederlighet.
Rädslan för att företags- och lönsamhetstänkandet håller på att beröva universiteten deras frihet har i det närmaste institutionaliserats och i rapporteringen har nedmonteringen av barriären mellan universitet och näringsliv mer och mer kommit att framställas som en avveckling, för att inte säga utförsäljning, av universitetets integritet. Vilket är extremt ironiskt, då samarbetet med näringslivet i själva verket är det säkraste kontrollinstrumentet för att garantera att universitet ägnar sig åt forskning som är relevant, marknadsmässigt försvarbar och i samhällets, alltså medborgarnas, intresse. Universitetens beroende av finansiering från industrin är inte enbart en kvalitetsfaktor utan ett måste, då det skapar de rätta incitamenten för att prioritera vidkommande och viktig forskning framför forskning som är ovidkommande och oviktig.
I fredagens nummer av Svenska Dagbladet gick det att läsa: “Användningen av adjungerade professorer är ett förfarande som gynnar alla parter – universiteten, personen själv och hans eller hennes arbetsgivare. Det har medfört att få eller inga kritiserar fenomenet.”
Min fråga är: Varför skulle någon få för sig att kritisera ett fungerande system som dessutom gynnar alla inblandade?
