Två examensarbeten. I det ena visar en student en film där en t-banevagn slås sönder. I det andra spelar en kvinna självmordsbenägen och misshandlar polis och vårdpersonal på väg till psykakuten på S:t Görans sjukhus där hon spänns fast med bälte och tvångsmedicineras tre gånger. Var går gränsen mellan vad som kan anses tillbörligt eller inte ur akademisk synpunkt? Och ännu viktigare: Vem bär ansvaret?
Sistaårseleven Anna Odell på Konstfack kan egentligen skatta sig lycklig. Hennes ryktbarhet som provokativ konstnär är säkrad för lång tid framöver. Frågan som folk ställer sig är förstås om hon verkligen är en konstnär. På sätt och vis är det mer rättvisande att säga att hon begått det perfekta brottet: Ett brott som hittills visat sig extremt lönsamt då det resulterat i medial uppmärksamhet vilket i sin tur förlänat henne nationellt kändisskap.
Däremot verkar de flesta vara överens om att det hon gjort faktiskt är brottsligt. Hennes iscensatta självmordsförsök på Liljeholmsbron och våldsamma beteende mot de ditkommenderade poliserna har lett till en polisutredning och en anmälan för våldsamt motstånd, falsklarm och misshandel. Ärendet är extra pinsamt för Konstfacks del eftersom de samtidigt måste hantera kritiken för ett examensarbete från förra året där en tunnelbanevagn i Stockholm utsätts för omfattande klotter och skadegörelse. Som kompensation för skadegörelsen har SL krävt skolan på 100.000 kronor.
Händelserna har gett nytt bränsle åt diskussionen om var gränsen bör dras mellan vad som kan sägas vara konst och konstigt, bild eller brott. Men till skillnad från vad många tror handlar det i det här fallet inte primärt om huruvida det är ok eller inte att konsten ibland provocerar till den grad att den hamnar utanför ramarna för vad som är lagligt. Frågan här är om det kan anses försvarbart att en offentlig, skattefinansierad myndighet, med uppgift att förmedla akademiska fackkunskaper inom allt från metallformgivning och textil till inredningsarkitektur och möbeldesign, ger klartecken åt sina studenter att göra sig skyldiga till brott i konstens namn. Brott vars skadeverkningar kostar samhället hundratusentals kronor att reparera. Då har jag inte räknat med den skada som inte går att åtgärda med monetära medel, såsom att vårdpersonalen vid psykiatriska akutmottagningen tvingades till tvångsåtgärder som de själva beskriver som fruktansvärda samt det obehag som de vid det andra brottet närvarande tunnelbaneresenärerna utsattes för.
Det måste finnas en gräns för vad en högskola ska få ägna sig åt innan rätten till statliga anslag i undervisningssyfte ryker. I det här fallet har Konstfack överskridit den gränsen. Skolan har försummat sitt undervisnings- och handledningsuppdrag och därmed även förlorat all trovärdighet som förmedlare av akademiska fackkunskaper inom konstämnet. Den här uteblivna trovärdigheten kommer garanterat att drabba inte bara skolan i form av att det blir svårare för den att tilldelas anslag. Också studenterna på skolan kommer att märka av prestigeförlusten när de efter avslutad utbildning tvingas bära den kollektiva skulden för Anna Odells och t-baneklottrarens ageranden. Jag skulle inte heller bli förvånad om den dåliga publiciteten resulterar i ett märkbart lägre söktryck till Konstfacks utbildningar redan till hösten. Sen ska det såklart bli intressant att se vilka som i fortsättningen kommer att söka sig till högskolan. Förmodligen blir det folk med tveksamma meritförteckningar och något okonventionella uppfattningar kring vad det innebär att vara kulturarbetare.
En tråkig bieffekt av de här incidenterna blir förstås att den gängse bilden av konsten som enbart ett provokationsinstrument förstärks. Från att ha varit den självklara hemvisten för genier, fritänkare och andra intellektuella har konstbegreppet mer och mer kommit att förknippas med hets mot folkgrupp i form av karikatyrteckningar som gör narr av utlänningars tro, idolbilder av palestinska självmordsbombare på Moderna muséet och elever från Dramatiska Institutet som exponerar småbarn för pornografiska texter och samlagsljud.
Radikaler och bråkmakare har i åratal utnyttjat konstnärsstämpeln som en förevändning och ursäkt till att begå gärningar som aldrig hade tolererats annars. Att nöja sig med att påstå att mycket av det som kallas konst numera tangerar gränsen till det absurda är förstås att förringa allvaret i det hela. På Konstfack har man överskridit gränsen till det otillåtna, det brottsliga och det samhällsfarliga.
Men hur ligger det nu till med yttrandefriheten och demokratin, undrar vissa. Ska inte konsten få provocera? Kanske det, kanske. Men om det nu är så, som vissa vill göra gällande, att konstens primära syfte är att provocera och visa upp motbilder till etablerade uppfattningar så är det i alla fall ett syfte som de inte delar med akademin. Framförallt får akademin aldrig någonsin under några villkor bidra till att studenter hänger sig åt brottsligt beteende. En högskola som trots allt gör det kan förstås inte längre anförtros samhällets kanske mest delikata uppgift: att göra landets unga till bildade samhällsmedborgare och blivande samhällsutformare.
Det värsta är att Konstfacks ledning i båda fallen valt att försvara studenternas ageranden. Olof Glemme, prefekt på högskolan, kommenterar Anna Odells uppträdande såhär:
− Konsten handlar om att pröva gränser. Det går inte att vara kategorisk.
Intressant. För om det är vad konst går ut på kan ju även Mattias Flink och Usama bin Ladin sägas vara konstnärer.
Lär alla utbildningskrönikor av Victor Z. Hahn här.
