Till det senaste tidningsnumret av Lundagård bidrog jag med en kort reflektion där jag i enkla drag beskrev varför jag inte anser det troligt att Lunds universitets studentkårer, Lus, i framtiden kommer att inhysa Lundaekonomernas studentkår, Lek, och Juridiska föreningen, JF, bland sina medlemskårer.
I samband med detta begick jag det oåterkalleliga misstaget att signera min skrivelse som “f d vice ordförande för Lundaekonomernas studentkår.” Det stämmer att jag satt som vice ordförande för Ekonomkåren under läsåret 07/08, men detta ger mig naturligtvis ingen rätt att ta titeln i bruk för att tillskriva mig en formell auktoritetsroll efter att mandatperioden löpt ut.
Anledningen till att jag valde att signera artikeln som en tidigare förtroendevald var att jag kände att ämnet krävde en motivering till varför just min syn på saken skulle vara relevant. Avsikten var med andra ord inte att förlänga mitt förtroendeuppdrag, utan enbart att peka på min yrkeserfarenhet av att arbeta med frågan. I efterhand har jag emellertid blivit uppmärksammad på det olämpliga i mitt agerande och önskar därför be om ursäkt för att ha skrivit under med en tidigare jobbtitel och inte som självständig tyckare, vilket såklart hade varit det naturliga. Att begagna mig av den inneboende auktoriteten i ett uppdrag som jag avslutat och lämnat sen mer än ett halvår tillbaka var förstås både taktlöst, klantigt och – framför allt – respektlöst mot de 4 500 lundaekonomer för vilka jag, utan deras godkännande, gjort mig till ideologisk fanbärare. LundaEkonomernas fana bärs under det här verksamhetsåret av ordförande Marisol Was och vice ordförande Therese Johansson. Det är dessa två som studenterna på Ekonomihögskolan valt till sina företrädare genom kårfullmäktiget och att agera medialt sändebud i deras ställe var såklart fel av mig.
Samma sak önskar jag framföra till alla JF:are, vars kår jag också tog mig friheten att framställa som anhängare till min egen hållning. Åsikterna är förstås mina egna och ska därför också marknadsföras som mina egna, och inte på bekostnad av andras förtroendekapital. Vidare önskar jag förtydliga att min avsikt inte var att klanka ner på Lus. Allt jag ville var att redogöra för den optimism och framtidstro som jag tyckte kännetecknade vårt (dvs alla Lunds studentkårers) samarbete under det år som jag satt som vice ordförande. Det är ett samarbete som jag vet lever kvar och blomstrar än idag, kanske i ännu högre utsträckning än då. Att antyda att LUS är “en organisation vars agenda mer och mer kommit att stå i direkt kontrast till våra medlemmars intressen” var förstås onödigt, obefogat och – vågar jag påstå – direkt felaktigt. Visserligen existerade det, åtminstone då, en del principiella åsiktsskillnader avseende exempelvis synen på kårobligatoriets avskaffande, alternativa finansieringsformer för att höja undervisningsnivån, avgifter för studenter utifrån EES-området och fördelningen av röster i LUS’ ting. Men i slutändan är ju detta enbart sekundära åsiktsskillnader som tjänar till att vitalisera den demokrati och mångfald av idéer som ju varit kårernas styrka och som bidragit till framgången de gånger kårerna valt att enas kring ett gemensamt syfte.
Och det gemensamma syftet – som jag vågar påstå är kårernas viktigaste princip och riktmärke och som också ligger till grund för all kårverksamhet – har alltid varit att stärka studentinflytandet och därigenom förmå universitetet, och även andra instanser för den delen, att fatta beslut och vidta åtgärder som gagnar studenterna.
När jag avslutade min artikel med att skriva att vi i Lundaekonomerna tjänade på att gå ur LUS eftersom det innebar att vi inte längre behövde anpassa oss efter en översittare, så syftade jag förvisso på det som jag uppfattade som en sorts arrogans hos LUS, men med det avsåg jag arrogans i ordets finaste och mest positiva bemärkelse. För samtidigt som jag tycker det är viktigt att kårerna är diplomatiska och tillmötesgående i dialogen med universitetet (något som jag anser att alla kårer är oerhört bra på) får studenternas ambassadörer i ledningsorganen aldrig ge vika för den slentrian av okritisk godtycklighet som riskerar att komma smygande på en efter alldeles för många sega och stela möten med akademins beslutsfattare. När det handlar om att hitta balansen mellan att vara konfrontativ å ena sidan och alldeles för konformativ å andra sidan anser jag att Lus som organisation föregår med ett pedagogiskt paradexempel.
Vidare skrev jag att utträdet ur Lus innebar att vi som var utanför inte längre skulle behöva bekymra oss för att folk med helt andra mål skulle bedriva ideologiskt korståg i vårt namn. En slarvig och onödigt provocerande formulering kan tyckas, i synnerhet som den enda som i det här fallet agerat ideologisk korsriddare och dragit penna (ett redskap som vissa menar är mäktigare än svärdet!) i någon annans namn är jag själv.
