Kårernas och nationernas sötebrödsdagar verkar vara över. Om utbildningsminister Leijonborg får som han vill kommer kår- och nationsobligatoriet att kastas ut på akademins bakgård i juli nästa år.
Det är nog där det ålderdomliga obligatoriet hör hemma, men ett avskaffande kommer att ställa stora krav på studentorganisationerna.
– Det är en historisk dag, sade utbildningsminister Lars Leijonborg när han i dag presenterade den proposition som föreslår att kår- och nationsobligatoriet ska avskaffas. Den till synes rätt muntra ministern drog sedan paralleller till kollektivanslutningen till Socialdemokraterna och statskyrkan.
Moa Neuman, ordförande i Sveriges förenade studentkårer, var betydligt buttrare.
– Det är ett dråpslag mot utbildningskvaliteten, sade hon.
Att tvinga studenter att ansluta sig till en kår och en nation är oförenligt med föreningsfriheten. Tvånget är omodernt och demokratiskt förkastligt.
Samtidigt har nationerna en enormt viktig studiesocial roll och kårerna är oumbärliga som utbildningsbevakare och språkrör för studenterna.
Jag anser alltså att studenter även efter obligatoriets avskaffande bör gå med i en kår on en nation.
Jag tycker också att man bör rösta i allmänna val och att fler borde testa styrkegympan på Gerdahallen, en effektivare kur för blygsamma studieresultat kan jag knappast tänka mig. Men jag skulle jag aldrig tvinga någon att släpa sig till röstningslokalen eller att studsa jämte min svettiga lekamen på träningsgolvet. Lika galet är det att tvinga in människor i kårer och nationer. Därför är allt annat än ett avskaffande av obligatoriet orimligt.
Från kår- och nationshåll hörs farhågor om att propositionens förslag riskerar att leda till minskande medlemsantal, tunnare plånböcker och försämrat studentinflytande. Dessa dystra prognoser är nog rätt välgrundade, men receptet för att undvika dem är inte att behålla ett odemokratiskt tvång. Istället måste nationerna och kårerna vässa till sig. De måste engagera studenterna. De måste kunna förklara varför det är viktigt att vara medlem, och de måste få studenterna att lyssna. Kårerna måste bli bättre på att berätta om vad de gör och visa resultatet av allt slit. Nationerna måste börja erbjuda fler aktiviteter för dem som inte tycker det är roligt att dricka öl och discodansa i källare.
Om propositionens förslag blir verklighet kommer piskan kittla nationernas och kårernas nackar hårdare. För studenterna kan det leda till större inflytande, hårdare utbildningskontroll och ett mer varierat utbud av sociala aktiviteter. Det krävs bara att kårerna och nationerna klarar den ökade pressen. Under höstterminen nästa år kan det bli upp till bevis. Kommer ni att vara beredda, kära kårer och nationer?
