– Glöm att du är arkitekt. Det var rådet Simod fick när han besökte arbetsförmedlingen. Han hade jobbat som arkitekt i 35 år. Men i Sverige fick han lära sig att trappstädning är en mer passande sysselsättning för en invandrare som han.
Första gången jag besökte arbetsförmedlingen gick jag också därifrån med krossade drömmar. Jag hade tagit studenten och stormade full av förväntan in på lundakontoret. Med drömmar om att bli fotograf tänkte mig ett jobb som assistent till någon av fotograferna i Lund eller Malmö. Det tog inte många minuter innan kvinnan bakom disken lät mig veta mitt värde. Hon tittade på mig med föraktfull min och sa:
– Du är alltså a-r-b-e-t-s-l-ö-s?
Hon uttalade varje stavelse som om hon ville att vidden av min tragiska situation riktigt skulle få tid att sjunka in i mitt medvetande.
Jag upprepade att jag tänkte söka jobb hos en fotograf.
– Jobb? Njae, men alltså du kan ju söka den här praktiken som vi kan erbjuda a-r-b-e-t-s-l-ö-s-a ungdomar. Du skulle kunna fråga på Konsum till exempel.
Kontentan var att jag skulle arbeta heltid på Konsum utan att vare sig få betalt eller några erfarenheter som skulle ta mig närmare mitt mål. Jag gick hem och grät. Sedan dess har jag aldrig satt min fot på arbetsförmedlingen och om jag kan undvika det kommer jag inte att gå dit i framtiden heller.
De flesta svenskar har som jag lärt sig att leva med arbetsförmedlingens brister. Man vet att arbetsförmedlingen, trots namnet, inte förmedlar jobb. Det kan vara en god idé att gå dit om man vill ha a-kassa, göra praktik eller gå en slapp kurs. Men jobben, de får man leta efter någon annanstans.
Men om du kommer utifrån kan det hända att du tar dem på orden när de säger att lösningen på just din situation stavas arbetsmarknadsprojekt.
En ny Jusek-rapprot visar att akademiker med invandrarbakgrund har svårt att hitta jobb som motsvarar deras utbildningsnivå. Värst är läget bland samhällsvetarna, där bara var tredje akademiker har ett arbete som motsvarar den egna kompetensnivån.
I arbetet med reportaget Våra glömda akademiker i det här numret har Lundgård träffat högutbildade med invandrarbakgrund som antingen inte fått jobb alls eller som har arbeten som inte motsvarar deras kvalifikationer. Deras historier är hjärtslitande. De brottas med språksvårigheter, kulturkrockar, och ren och skär diskriminering. Många av berättelserna handlar också om byråkrati. Vi får höra om civilingenjören som sattes att komplettera gymnasiematten på Komvux och den framgångsrika hjärtkirurgen med egen praktik som fick beskedet att han var tvungen sätta sig i skolbänken i tre år för att få arbeta här.
De säger att det värsta är att inte bli tagen på allvar. Att inte bli erkänd för sin yrkeskicklighet, att få sin identitet som yrkesman tillintetgjord. De vi pratar med har en sak gemensamt: alla har gett upp hoppet om en karriär i Sverige.
Men vad får en högutbildad civilingenjör med tolv års arbetslivserfarenhet att känna att det inte ens är lönt att skicka iväg en jobbansökan?
Din nytta som ingenjör eller arkitekt varken står eller faller med att du felfritt kan uttala ordet kanelbulle vid förmiddagsfikan. Att skylla på språket har blivit ett allt för bekvämt sätt att ursäkta orättvisor på arbetsmarknaden. Människor som kommer hit i vuxen ålder kommer nämligen aldrig att bli lika bra på svenska som vi som föddes här. Det spelar ingen roll hur många år de studerar, de kommer i alla fall att ha kvar den där underliga brytningen som inte påminner om någon svensk dialekt.
Det är inte i språket det egentliga problemet ligger, det är själva grundinställningen till invandrade akademiker som är felet.
Hela systemet är, med arbetsförmedlingen i spetsen, helt inriktat på att upptäcka och åtgärda brister i stället för att ta tillvara den kompetens som finns. Utbildningar ska fixas till, språket måste låta felfritt – sedan kan de som kommer hit jobba i Sverige. Det är tydligt att man tänker sig att det är ”invandrarna” som ska anpassas så att de blir som vi. Det är hos dem och deras brutna svenska felet ligger, inte hos oss. Men kanske är det tvärt om. Att det som verkligen behövs är acceptans för halvtaskig svenska och kulturella skillnader. Ett intresse för vad de som kommer hit kan göra i stället för vad de inte kan.
Läs reportaget Våra gömda akademiker här.
biträdande redaktör
