Satiren lever i svensk smalkultur, men i underhållnings-branschen verkar man inte ha kommit längre än att likna Fredrik Reinfeldt vid Alfons Åberg. Varför genererar våra valkampanjer inga kul youtube-hits?
För ett par veckor sedan släpptes Malmöförfattaren Per Thörns sjätte bok: ”Tidsstudiemannen”. Tidsstudiemannen är anställd av ett företag för att studera och effektivisera produktionen. Han står snett bakom arbetaren på fabriken, med ett tidtagarur i handen, och antecknar sekunder. Ställer sig viktiga frågor: Är vägen mellan material, arbetare, maskin och produkt optimalt utnyttjad? Hur definieras och elimineras en mikropaus? ”Tidsstudiemannen” är en satir, en jag-biografi på tjänstemannaprosa, med udden riktad mot arbetslivets rationalitetsiver. Mot vår fåfänga vilja att organisera och styra upp. Jag läser boken med ett snett leende, skrattar högt ibland, men känner mest en krypande meningslöshet: tidsstudiemannen är en satir över mitt liv.
Det finns flera exempel på att satiren lever i svensk skönlitteratur. Augustnominerade poeten Ulf Karl Olof Nilsson ger flippad poesi med djupt bisarr, satirisk kvalité. Hans dikter listar gärna avrättningsmetoder i bokstavsordning eller samplar politikerklyschor (”Mitt parti är för demokrati och emot diktatur / Mitt parti är för samarbete och dialog.”). Förra året hyllades lundadottern Ida Börjels ”Konsumentköplagen: juris lyrik”, en paragrafsatir i protest mot människan som varumärke, och nyligen brakade Carl – Johan Wallgren in på kultursidorna med en ”skälmroman”. Dessutom är våra hetaste serieskapare sylvassa satiriker: Sara Granér, Liv Strömqvist, Joakim Pirinen…
Ändå anses Sverige ha ett fattigt satirklimat, dött i jämförelse med det amerikanska. USA:s underhållningsimperialism nådde förmodligen en historisk peak i höstas, med satir vid frontlinjen. Tina Feys imitationer diskuterades på Aktuellt och varenda förfest slutade framför popförpackad politik på youtube. Nu har världen fått sin Obama, SNL-klippen sinar och svenska bloggare klagar: varför har vi aldrig sådär kul i våra valrörelser?
Jag ställer frågan till Martin Åberg, universitetslektor i historia vid Karlstads universitetet och författare till boken ”Politikern i svensk satir”.
– I Sverige finns en stark samförståndskultur. Vi har en tradition av att sätta likhetstecken mellan politiker och stat, och staten är man välvilligt inställd mot. Svenskar har stor respekt för makten, säger han.
Han ser en avgörande skillnad i att USA:s politiska liv präglas av större splittring och individualism. Kanske är det bristen på särpräglade individer som gör svensk politik otacksam för underhållningssatir. Vid en snabb jämförelse framstår det amerikanska politikergardet som en färgkarta bredvid Sveriges tonade partiövergångar. Vi har ingen avdankad actionfigur på landshövdingspost. Är svensk politik helt enkelt lite för sansad?
Martin Gelin är frilansjournalist och bor i New York. Jag ringer upp honom extremt tidigt en måndagsmorgon, eftersom jag glömt bort tidsskillnaden och får svar:
– Sverige har en mer civiliserad politiskt dialog. Svenska politiker är mer fokuserade på sakpolitik än på image, käcka one-liners och ”soundbites”. Det finns inget automatiskt behov av Colbert och Tina Fey – personer.
Han ser det som positivt och pekar på att Sverige har ungefär 20-25 procent högre valdeltagande än USA. Men det finns också nackdelar:
– Unga människor är inte särskilt engagerade i den politiska debatten. I USA har den underhållande politiska satiren bidragit till ett enormt politiskt engagemang bland unga. Inte sedan 1960-talet har så många under 30 röstat i ett presidentval som år 2008.
Att politisk satir som underhållning blivit trendigt har inte gått svenska tv-producenter förbi. Sveriges främste underhållningssatiriker Magnus Betnér är ett nytt, stående inslag i SVT:s Debatt. I början av året lanserades Comedy Central med the Colbert Report som paradnummer. Ändå är våra större satirforum hopplöst efter: Grönköpings Veckoblad, Sveriges enda och tynande satirtidskrift, kan knappast mäta sig med the Onion. Parlamentet skriker högt men parodierar sällan den verkliga makten.
martin ådahl pekar på postmodernismen som en förklaring till varför vår politiska underhållning saknar udd.
– För att satir ska vara träffsäker krävs en tydligt urskiljbar måltavla. De stora berättelserna om samhället, till exempel den om välfärdssamhället, var en tydlig måltavla förut. Nu när de stora berättelserna faller sönder – vad ska man då driva satir över?
Martin Gelin bekräftar tesen genom att betrakta sin hemmaplan:
– I USA brukar man säga att postmodernismen dog med Bush-epoken. Plötsligt fick vi verklighet: Katrina-katastrofen, Irak-kriget. Teoretiserande blev överspelat och den där 90-talsnihilismen, som fortfarande präglar svensk humor, fungerar liksom inte längre.
I sverige famlar den politiska underhållningen fortfarande efter skarpa poänger. I stället är det smalare och mer komplex kultur som uttrycker vår vassaste satir. Satir utan givna bad guys och slagpåsar, som ändå upplever att något med livet är förbannat fel.
illustration: Catrin Jacobson
