Två av tre invandrare med högskoleexamen från sitt hemland har inte ett arbete i nivå med sin kompetens. Lundagård gav sig ut och träffade sex män som har en sak gemensamt. Alla är de akademiker med lång arbetslivserfarenhet som tillbringat decenier åt att söka jobb i sitt nya hemland.
Sager Sarrem, sociolog
Sager Sarrem tar emot i familjeägda lunchrestaurangen ”En bit bort” som serverar arabisk plockmat.
I grunden är han sociolog men sedan ankomsten till Sverige för två decennier sedan har han ägnat sitt liv åt butiker och livsmedel.
– Livsmedel är inte mitt jobb, men vad ska jag göra? Man kan inte sitta hemma, säger Sager.
Varför är det så många invandrare som driver butik?
– Det är lätt, säger Sager och skrattar innan han fortsätter:
– Du köper köttbullar billigt och säljer de för lite mer.
Han säger att han inte vill klaga, men berättar ändå om de många nätterna utan sömn.
– Det är inte så lätt, jag har studerat i över 20 år och sedan får man jobba med mat.
I takt med att samhällsproblemen ökar behöver Sverige fler sociologer, menar Sager som är frustrerad efter att ha sökt otaliga tjänster.
– De vill bara jobba med svenskar. De vill att man ska vara som en dator och har ingen förståelse för att vi kommer från olika kulturer. Respekt för kultur är mycket, mycket viktigt.
Sefedin Avdilji, matematiker
Sefedin köar med sin taxi utanför Lunds centralstation i väntan på nya körningar. Det är så den förre detta gymnasieläraren försörjer sig i sitt nya hemland.
Eller nya och nya, till Sverige kom han redan i början av 90-talet. Väl här fick Sefedin lov att skicka betyg och diplom till Uppsala för granskning. Där blev hans lärarexamen omräknad till 140 poäng i matematik. Det skulle krävas flera år av studier för Sefedin innan han skulle få ut en svensk lärarexamen.
– På något sätt var det som att börja om från början efter att ha undervisat i så många år, säger Sefedin och fortsätter:
– Jag hade inte den möjligheten då. Med stor familj kan man inte leva på bidrag, man måste jobba.
På arbetsförmedlingen i Nybro tyckte de att busschaufför var ett lämpligt yrke för Sefedin som fick hjälp med att söka tillstånd och körkort.
1997 kom han till Skåne och Lund, uteslutande för barnens skull. Nu kör han taxi.
– Man måste göra något, säger han och slår ut med armarna.
– Vi flyttade till Lund för att jag ville hålla samman familjen och ge mina barn chansen att välja vilken utbildning de vill. De har bott hemma och har inga lån.
Simod Zekori, arkitekt och Hayder Salam, teaterregissör
I källaren till mandeiska kulturföreningen bläddrar Hayder Salam i medlemspärmen. Socionomer, ekonomer, jurister, scenografer och sjuksköterskor trängs däri. Alla är de antingen arbetslösa eller så arbetar de inom något helt annat än vad de ursprungligen utbildat sig till.
Simod Zekori berättar om en läkare som står i kiosk och en professor i fysik som är högstadielärare.
– Till mig sa de: ”glöm att du är arkitekt. Det är så många i Sverige som är arbetslösa arkitekter”. Jag blev mycket ledsen. Jag har jobbat som ingenjör i 35 år, men i Sverige städar jag trappor i omgångar, säger Simod Zekori.
– Du har stor utbildning, men det betyder ingenting, säger Adnaan Saadi som också är engagerad i kulturföreningen.
Han säger att han inte förstår hur svenskar tänker.
– Vi kostar ju ingenting och har lång arbetslivserfarenhet.
Hayder Salam är utbildad teaterregissör. Hans vänner intygar att han skapat sig ett namn i mellanöstern genom sina uppsättningar. Efter tjugo år i sitt nya hemland är en praktik på Lilla teatern det närmaste han har kommit en professionell scen. Väl där fick han städa och koka kaffe.
– Hade jag inte haft mina döttrar här hade jag lika gärna kunnat flytta till Arktis för att få spela teater.
Alla vi träffar pratar om en chans. En enda chans att visa vad de går för. Att få socialbidrag och samtidigt vara sysslolös är ingen drömtillvaro.
– Jag vill jobba! Teatern är mitt liv. Här kan jag inte jobba med det som jag älskar. Jag behöver inte pengarna, jag behöver liv, säger Hayder Salam.
– Folk ser oss som tiggare. Vi får bidrag men jag vill hellre att de betalar lön till någon som anställer mig.
Ali Sheikhjan, ingenjör
Läsk, godis, souvenirer i överflöd, men absolut ingen tobak – det är omoraliskt. Ali kan titulera sig butiksägare sedan några år tillbaka och som sådan har han sina principer.
Men vägen dit har varit lång. Sedan ankomsten till Sverige har han provat på de flesta yrken och branscher, utom just sin egen.
– Jag är utbildad ingenjör inom väg och vatten och jag har byggt många byggnader och broar i mitt hemland. Till Sverige kom jag med tolv års arbetslivserfarenhet.
Ali hade redan två vänner i Sverige sedan tidigare. Den ena med precis likadan utbildning som han själv, den andra med en svensk motsvarighet. Båda var arbetslösa.
– Det var inte så hoppfullt. Jag gav upp innan jag börjat efter att ha fått höra deras historier.
Inte blev det bättre när Ali , efter tre långa år, fick sina betyg översatta. Flera års komplettering var nödvändig för att hans utbildning skulle passa in i det svenska systemet.
– När de byggde Öresundsbron åkte jag ut och tittade när betongpelarna kom på plats och såg hur de arbetade. Då grät jag mycket. Jag grät så att kragen blev våt.
Elias Safr’, arkitekt/designer
Elias arbetar på LIFS, Lunds integrationsfrämjande samarbetsorganisation. Lönen står kommunen för men för att få det att gå runt kör han taxi när tiden räcker till.
– Det är där jag får kontakten med svenskar, när jag sitter bara någon meter ifrån dem, säger han och skrattar.
Men sedan blir han allvarlig.
– Sen jag kom till Sverige har jag lärt mig en massa olika dialekter av arabiska. Men svenskan är inte så bra.
På sitt arbete på LIFS möter han också andras utanförskap – dagligen.
– Jag träffar många som skäms över sin situation. Om ni är stolta över Sverige ska ni inte slösa bort era resurser. Ingen svensk borde tacka nej till invandrares kunskaper och erfarenheter, säger Elias och fortsätter:
– Landet är inte rikt när man har guld eller petrol, utan när man har hjärnor.
Han säger att han sökt över tusen jobb under sexton års tid. I slutändan har det bara resulterat i praktik.
– Tills slut gav jag upp. Jag kände mig som en tiggare. Jag förstår inte varför jag ska behöva tigga för att något ska kunna tjäna pengar på min kunskap.
foto: Emma Svensson
