Förra onsdagen meddelade högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg att regeringen vill avskaffa kårobligatoriet till den 1 juli 2010. För många är det ett efterlängtat beslut. Andra ser det som ett slag mot den studentfackliga verksamheten, när det i själva verket bara är menat som en uppmaning till studentorganisationerna att börja ägna sig åt det som de borde ha ägnat sig åt från början.
Gamla valaffischer är ett underskattat nöje. Vissa är till och med roligare än serietidningar och långt mycket mer lärorika. Oftast går det att från bilderna utläsa en hel del om tiden för deras användning. Kläderna, frisyrerna, bakgrundsmotiven och stämningarna som bilderna förmedlar berättar ibland mer än den slogan som med fetstilta versaler skriker ut det som partiet ifråga vill ska poppa upp i minnet just när man ska besluta vilken valsedel som bör hamna i det ihåliga kuvertet. Alla har väl någon gång sett det vid det här laget klassiska fotot på yuppien som sitter i sin cabriolet och ser glad ut. Jag minns hunden som satt bredvid honom i passagerarsätet. Jag minns till och med att det var en dalmatiner. Däremot kommer jag inte ihåg vad som stod på affischen. Det var något om att han skulle rösta på Socialdemokraterna.
Egentligen har jag inte sett affischen utan bara en bild på den i ett lexikon som jag ofta bläddrade i som barn. Dock är jag för ung för att komma ihåg den från annonstavlor utomhus. Valet då den förekom var 1985, samma år som jag föddes. Men det var inte den enda valaffischen som prydde busskurerna det året. På en annan valaffisch, från Folkpartiet, poserar dåvarande partiledaren Bengt Westerberg, med blicken rätt in i kameran. Bredvid står det: “Ingen ska få tvångsansluta dig till Socialdemokraterna.” Devisen syftar till LO:s kollektivanslutning av sina medlemmar till SAP, något som pågick ända in på 90-talet. Drygt 40 år tidigare, i valet 1944, hade Folkpartiets slogan varit: “Individens frihet får ej förkvävas – rösta med Folkpartiet!” Ur utbildningspolitisk synpunkt infriades Folkpartiets löften om individuell frihet och förbud mot kollektivanslutning förra onsdagen då Lars Leijonborg förklarade att kår- och nationsobligatoriet ska avskaffas. Rent tekniskt är datumet för löftets infriande satt till den 1 juli 2010, men den här gången är det få som tvivlar på att förslaget kommer att röstas igenom.
De flesta är nog överens om att det, åtminstone principiellt, är fel med tvångsanslutning. Även när jag verkligen försöker har jag svårt att finna argumenten som skulle rättfärdiga sådana metoder. Då ser jag det förstås enbart ur ett rent principiellt perspektiv, utan hänsyn till andra omständigheter. I själva verket vet alla som är någorlunda insatta i obligatoriefrågan att den varit – och förblir – betydligt mer komplicerad och komplex än en vanlig principfråga som bara består av rätt och fel. I praktiken handlar den om studentinflytandets vara eller icke-vara. Försvinner kårobligatoriet kommer studenterna inte längre vara villiga att betala de hundralappar som det kostar att vara med i de flesta kårer, vilket sakta men säkert kommer att leda till att kårerna går under, vilket i sin tur kommer leda till studentombudsverksamhetens (och därmed även studentinflytandets) död. Ett trist och rätt så skrämmande scenario. Men det är faktiskt vad som väntar. Åtminstone om man ska tro alla rabiata motståndare till Leijonborgs linje i den här sakfrågan.
Låt oss då vara ärliga. För lite rätt har de ju ändå när de påstår att en del kårer riskerar att få det svårare med de nya villkor som kommer att gälla efter att kårobligatoriet försvinner. Min fråga är dock: Är det med nödvändighet dåligt? För om en kår inte kan värva medlemmar efter obligatoriets avskaffande, är det för att den inte kan motivera för studenterna varför de bör gå med. Och om kåren inte kan motivera för sina tidigare medlemmar varför de ska stanna kvar när medlemskapet plötsligt är frivilligt – då behövs inte den kåren. En kår som är beroende av obligatoriet för att överleva har misslyckats med sin viktigaste uppgift: studentmedverkan. Studentmedverkan handlar nämligen inte bara om att ett fåtal utvalda – eller framvalda – går på möten och lobbar för att en lärobok som är lite för dyr ska strykas från kurslitteraturlistan. Det handlar lika mycket om att engagera studenterna i frågor som de har möjlighet att påverka och göra dem medvetna om det inflytande och det mandat som de ju har, men sällan utnyttjar, i egenskap av studenter.
Som tidigare antytts kommer avskaffandet av kårobligatoriet att innebära ett hårt slag för vissa kårer. Men de kårer som kommer att försvinna till följd av avskaffandet är samma kårer som aldrig ens hade kunnat startas upp (av det enkla skälet att de inte kunnat legitimera sitt existensberättigande) om marknaden för studentfacklig verksamhet varit fri – för att inte säga frivillig! – från första början. För att använda Lars Leijonborgs egna ord:
− Det här blir en välbehövlig nystart för studentkårerna. Nu måste de vara kreativa och visa för studenterna att det finns en poäng med att vara medlem i en kår.
Eller så kan man låna den passande devisen från Folkpartiets valaffischer i riksdagsvalet för 30 år sen: “Sverige är på rätt väg. Du bestämmer fortsättningen.”
Läs alla Victor Z Hahn utbildningskrönikor här.
