Att efterfrågan på olika utbildningar styrs av trenderna i samhället och modet på arbetsmarknaden kan knappast komma som en överraskning för någon. Synen på utbildning som ett självändamål betraktas sedan länge som passé. Men om utbildningvalet styrs av yrkesvalet kan man fråga sig varför ingen ifrågasätter de lösa och ofta otillförlitliga grunder utefter vilka människor väljer vad de vill jobba med.
Det är nu mindre än en månad kvar tills man måste ha bestämt sig för vad man ska läsa nästa termin. I mitt fall är det sjätte eller sjunde gången jag loggar in hos studera.nu för att skicka in min ansökan. Sannolikheten är stor att det är sista gången. För många gymnasieelever som ska ta studenten är det både första och sista gången som de själva väljer vad de ska läsa. Sen kommer högskolans programkoordinatorer och annan administrativ universitetspersonal att fatta besluten om deras fortsatta utbildning åt dem. Allt som programstudenterna kommer behöva göra är att logga in på någon intern portal för att verifiera att de önskar behålla sin plats på utbildningen och följa den utstakade programstrukturen.
Samma kväll som jag plockar med mig utbildningskatalogen för hösten 09 från tidningshållarna på Ica råkar jag hitta en artikel i morgontidningens tv-bilaga som berättar att Tv3 nu är inne på femtonde och sista säsongen av Cityakuten. Det får mig att minnas när jag själv gick på gymnasiet. Kompisarna som läste natur och som aldrig ville hänga med och gymma mellan 21 och 22 på måndagarna. Själv saknade jag förutsättningarna för att kunna följa läkarna på det nedgångna, offentliga sjukhuset i Chicago. Hemma hos mina föräldrar hade vi nämligen bara SVT 1 och 2 och Tv4. Numera läser de flesta jag känner från den tiden till läkare, antingen här i Lund eller på Karolinska i Stockholm. Då räknar jag bara med dem som läser i Sverige. En annan bekant flyttade nämligen till Ryssland och började läsa till läkare där. Och åtminstone två av mina gamla klasskamrater från skolåren planerar att börja läsa i Warszava nästa år.
Jag vet inte om det har någon direkt koppling till deras hängivna tittande på Cityakuten, men det skulle kännas märkligt om det bara visade sig vara en ren tillfällighet att exakt samma personer som aldrig tillät sig att missa ett endaste avsnitt aldrig har kunnat släppa tanken på att själva bli läkare. Och samtidigt som tv-stationerna fortsätter att fylla tablåerna med en massa läkarserier stör sig medicinfetischisterna på de höga intagningspoängen som gör det svårt även för elever med 20,0 att tilldelas en studieplats på en välrenommerad läkarutbildning. På vilket sätt är det konstigt, frågar jag mig. När efterfrågan på utbildningsplatser överstiger utbudet säger det sig självt att vissa kommer att bli utan. I det här fallet tar det sig uttryck i att inte alla som vill kommer in på läkarprogrammet.
Själv har jag svårt att se nackdelarna med de rådande antagningskraven. Det är väl alldeles utmärkt att betygskravet för att komma in på läkarprogrammet är 20,0? Där borde det ligga även om det inte hade pressats upp av det höga söktrycket. Det gör att bara de som verkligen vill bli läkare blir det. Samtidigt ger de höga antagningskraven en tydlig indikation om de krav på ansvar och uppoffringar i form av tid och energi som ställs på den individ som vill iklä sig läkarrocken.
Vad händer då med de som verkligen vill bli läkare men inte kommer in för att betygen inte räcker till? Antingen så ville de inte tillräckligt mycket eller så har de fått smaka på en av livets orättvisor. De får helt enkelt göra någonting annat i stället. Eller flytta till Warszava. Rätten till utbildning inkluderar såklart inte rätten att utbilda sig till precis vad man vill. Att utbilda sig är en rättighet. Att göra det man drömmer om är ett privilegium. Om det senare hade varit en rättighet kan vi vara säkra på att betydligt fler än vad som är fallet hade studerat till skådespelare, operasångare, yrkesmusiker, diplomater, stridspiloter, poliser – och läkare.
Vidare måste det som sagt ses som ett tidens tecken att just läkaryrket är så eftertraktat bland gymnasieelever. Det är knappast någon slump att den här viljan karakteriserar samma generation som växte upp till TV-serier som Doktorn kan komma, Skärgårdsdoktorn, Cityakuten, Scrubs, Grey’s Anatomy, House och Nip/Tuck. Dessa och andra läkarserier, som romantiserar läkarnas tillvaro till den grad att de tappar i all trovärdighet, är förmodligen den enskilt största faktorn till att antagningssituationen ser ut som den gör på landets läkarutbildningar.
Därför var det ingen som blev förvånad när alla ungdomar (det vill säga den återstående gruppen ungdomar som inte redan snöat in sig på att bli läkare) plötsligt ville in på juristlinjen ett par år efter att Ally McBeal börjat sändas. Min gympalärare på högstadiet, en förtidspensionerad livvakt och tidigare yrkesmilitär, berättade för oss att han aldrig varit så stressad som när han skulle hantera de inkomna jobbansökningarna till sin privata livvaktsfirma i början på 90-talet. Filmen The Bodyguard hade precis kommit och alla män i tonåren och uppåt verkade av någon outgrundlig anledning tycka att livvakt och säkerhetschef var det häftigaste man kunde vara. När filmen Top Gun gick upp på de amerikanska biograferna 1986 var det amerikanska försvaret inte sena att sätta upp montrar utanför salongerna för att rekrytera ur den överexalterade publiken när de var på väg ut efter att ha sett filmhistoriens häftigaste flygscener. Plötsligt ville alla bli piloter. Även de som inte hade någon chans att bli det. Bomberjackor och pilotbrillor fick en försäljningskurva snarlik den vertikala tvärvändning mot zenit som Tom Cruises rollfigur gör i en av flygövningarna i filmen. Samtidigt fick marinkåren och flygvapnet in fler ansökningar än de kunde hantera. De som sökte hann bli klara med sin flygutbildning lagom till Operation Ökenstorm mot Irak ett par år senare.
Den som drömmer om en framtid som läkare men betraktar sina utsikter som hopplösa i skuggan av betygsbarriären och den hårda konkurrensen bör därför hoppas på att Hollywood ska spela in en serie där vi får se en vältränad Benjamin McKenzie och en välbystad och solbränd Lindsay Lohan hångla hängande i en säkerhetssele utanför Empire State Buildings 101:a våning. Risken finns ju att ingen vill gå på universitet längre och att utsikten från Turning Torso skyms av överflödiga fönsterputsare.
Men vad gör väl det så länge alla med 19,0 i gymnasiebetyg för en gångs skull jublar?
Läs Victor Z Hahns tidigare krönikor här.
