Var det någon mer än jag som läste Sydsvenskans reportage om Emma Jangö för två veckor sen? (8 mars 2009, C2) Jag gillar verkligen Emma Jangö. Hon har fattat vad studentlivet går ut på: att ha roligt, att göra det man tycker om och att bidra med något som är till nytta både för en själv och för andra.
Det finns något fascinerande över de människor som trots obefintliga förmåner, aldrig upphörande listor över saker som måste tas itu med omgående och löneavtal som inte ens IF Metall skulle tillåta att deras medlemmar signerade, gladeligen tillbringar fler timmar på kontoret än Tiger Woods spenderar på golfbanan. Det motiverar, inspirerar och imponerar. Men det var inte Emma Jangös kärlek till jobbet som gjorde mig gladast i artikeln, utan hennes berättelse om vad Olof Jarlman, AF:s ordförande, svarat då hon sms:at honom med beskedet att regeringen vill slopa obligatoriet den 1 juli 2010: “Hurra för kreativiteten!”
Precis rätt inställning! Det tyckte förresten Emma Jangö också. Men kreativitet är som bekant bara till nytta då den följs av handling. Och som aktiv i kårvärlden kan jag lova att det knappast råder någon brist på kreativitet, vare sig bland nationerna, kårerna, studentföreningarna eller de runda tornrummen i studentlivets högborg. Vidare kan jag som aktiv med bakgrund i en kår som inte har något att oroa sig för inför obligatoriets definitiva sorti från det svenska studentmedvetandet konstatera: Idéer är bra men handlande är allt.
Debatten kring regeringens förslag har nästan uteslutande handlat om de [eventuella] negativa biverkningarna av obligatoriets avskaffande. Men snälla nån, det är ju mer än ett år kvar tills avskaffandet blir av! Finns det någon nation som sitter inne med en fantastisk affärsidé – ett recept på hur den upplevda motgången kan vändas till uppenbar framgång – så är det dags att sjösätta den nu. Emma Jangö konstaterar i Sydsvenskans artikel att AF måste förbättra sin marknadsföring:
− Klart är att AF behöver bli tydligare. Man ska veta att man är en del av AF – inte bara Boelspexarna eller del av Radio AF.
Och det här kommer alltså från ombudsmannen för den organisationen i Lunds studentliv som förmodligen har minst att förlora i varumärkesväg på att obligatoriet slopas. Då kan man bara gissa sig till vilka utmaningar nationerna står inför. För låt oss komma ihåg en sak: Så fort klockan slår midnatt den 30 juni 2010 kommer nationerna att behöva konkurrera med varandra på ett sätt som de inte är vana vid sen tidigare. Vi kan vara säkra på att inte alla studentnationer kommer klara av att motivera sitt existensberättigande. Framförallt kommer de ha svårt att motivera för nyanlända i Lund varför de ska investera pengar och fritid i just deras verksamhet när det finns så mycket annat man kan lägga den energin på. Traditionsargumentet (det där om “arvet” som måste bevaras) håller knappast längre. För alla som behövt visa upp sitt student- eller c-kort en lördagkväll vet att nationerna inte är vad de brukade vara; att nationerna är nattklubbar vars flaggor med de anrika vapnen dammas av två, tre gånger per år till någon urgammal sång som ingen längre kan texten till (förutom på Malmös där flaggan alltid är hissad framför ingången). Och eftersom de flesta nationerna ändå ägnar sig åt i stort sett samma saker kommer det minskade antalet av dem knappast att innebära någon märkbar skillnad i utbudet av deras aktiviteter.
En städning i Lunds studentliv betraktas nog till och med som välkommen och efterlängtad. Konkurrens har ju den fördelen att det får alla att prestera så mycket bättre. Den öppnar upp för nya möjligheter, nya traditioner. Men även om den fria konkurrensen inte sätter igång på allvar förrän nästa sommar finns det ingen anledning att inte redan nu börja tänka och agera som om man redan befann sig på en konkurrensutsatt och fri marknad. Den nation som vill kunna motivera för Lunds novischer varför dem ska ansluta sig till just deras hak bör redan nu börja pränta in det budskap som ska bli deras framgångsrecept. Än så länge finns tid- for action. Men inte för planering. Om ett år kommer det vara för sent. Då kommer det redan stå klart vilka som planerar att gå samman och vilka som gör sig beredda på att gå under.
Emma Jangö sa något riktigt tänkvärt i artikeln:
− I början av sin utbildning behöver en student sin nation, i slutet kanske man blir mer engagerad i sin kår och i sin utbildning. Vi kompletterar varandra. Det är dags att inse det.
Dock kan man önska att alla föreningar, och i synnerhet nationerna, blev bättre på att komplettera varandra och inte bara kårerna. Framgångsreceptet för nationerna är positionering genom komplettering. För vad är poängen med att ha ett tiotal organisationer som erbjuder i stort sett samma tjänster?
Idén är som sagt inte särskilt färsk, insikten inte särskilt ny. Och som en av Sveriges stora företagsledare, som mer än någon annan visste att dra nytta av den fria konkurrensens fördelar, sa en gång:
− We don’t need any more bright ideas. There are lots of them around. In business, success is 5% strategy, 95% execution.
