Resan började med en schnitzel i nittiotalets Lund. Kanske slutar den i riksdagen. Om en vecka utkommer boken Sverigedemokraterna in på bara skinnet av journalisten Pontus Mattsson.
Lundagård har träffat honom och fått historien om hur fyra lundastudenter kom att skriva om den politiska kartan.
Sverigedemokraterna in på bara skinnet
Av: Pontus Mattson
Utkommer: den 8 april
År 1999 röstar 28 procent av österrikarna på Jörg Haider. Hans främlingsfientliga parti FPÖ erbjuds plats i en regeringskoalition. Runt om i Europa utbryter demonstrationer och EU hotar med sensationella sanktioner. Samma år träffas fyra unga, välklädda killar regelbundet på den österrikiska källarkrogen Rauhrackel i Lund. Platsen för deras schnitzelintag, bara några meter från anarkistcafét India Däck, är strategiskt vald då de driver sin egen motkampanj: ”Köp Österrikiskt!”
Lundastudenterna heter Jimmie Åkesson, Rickard Jomshof, Björn Söder och Mattias Karlsson. De har funnit varandra i universitetsvärlden och nyligen startat nationaldemokratiska studentföreningen. Inom kort ska de fyras gäng komma att röra om rejält i den svenska politiken. I dag är Jimmy partiledare för Sverigedemokraterna, Björn partisekreterare, Mattias presschef och Rickard chefredaktör på SD-kuriren.
Det är sen förmiddag och vitsolkig marssol lyser in i riksdagens cafeteria. En tyst tv-monitor sänder direkt från plenisalen och visar Nyamko Sabuni i ett anförande. Mittemot mig, i en vinröd soffa, sitter Pontus Mattsson, politisk reporter på Sveriges radio. Under flera års tid har han följt Sverigedemokraterna och inom kort utkommer reportageboken Sverigedemokraterna in på bara skinnet. Med studioskolad röst förklarar han varför partiet tillägnas en bok:
– Efter valet 2006 har de blivit en verklig aktör på den politiska scenen och då är det viktigt att veta vad vi har att göra med. Jag har granskat dem på samma sätt som jag dagligen granskar de etablerade partierna.
Pontus Mattson har under flera år följt
Sverigedemokraterna.
År 2010 hoppas de forna Raurahkel-stammisarna avancera till den cafeteria vi just nu sitter i. Utan schnitzel på menyn. I de senaste valundersökningarna guppar Sverigedemokraterna stilla runt fyraprocentsgränsen. Pontus Mattsson bedömer att de har god chans att nå Riksdagen.
– I nuläget talar mycket för att de kommer in. Deras organisation står starkare och de har mer pengar än någonsin. Dessutom finns det en främlingsfientlig opinion i Sverige som ligger långt över fyra procent. Sverigedemokraternas utmaning ligger i att mobilisera de här grupperna.
Främlingsmotstånd, alltså. Sverigedemokraternas agenda är upptagen av denna fråga. De har visserligen en konservativ kultursyn och ett familjeideal som får Göran Hägglund att dofta queer, men det är utanpåverk i jämförelse. Invandringspolitiken är partiets rasande motor.
För några veckor sedan lade moderaterna, med Tobias Billström i spetsen, fram nya förslag för en skärpt integration.
Bland huvudpunkterna kunde läsas om ett ”startkontrakt”, som innebär ökade krav på försörjning och svenskkunskaper, och avskaffande av möjligheten att själv välja bostadsort. Från många håll, framför allt på kultur- och ledarsidor, anses förslagen hårdflörta med främlingsfientlighet. Håller de etablerade partierna helt enkelt på att kopiera lundagängets program?
– Det är en överdriven jämförelse och typisk politisk retorik. Grundsynen på invandring mellan de etablerade partierna och Sverigedemokraterna ligger otroligt långt ifrån varandra, säger Pontus Mattsson.
Han avfärdar också analysen att partiernas hårdare tag skulle vara en strategi som motar Sverigedemokraternas väljarstöd.
– Det finns forskning som visar att när sådana frågor kommer upp på dagordningen är det de verkligt främlingsfientliga partierna som skördar flest frukter.
Tillbaka till nittiotalet. Nationaldemokratiska studentföreningen kämpar för att återupprätta firandet av Karl den tolftes födelsedag, med fackeltåg och blomläggning vid Lundagårds tegnérstaty. Deras engagemang uppmärksammas medialt. Men Lundastudenterna har högre ambitioner än så. De är alla medlemmar i Sverigedemokraterna och vill se förändring. En radikal ansiktslyftning. Vid den här tiden är partiet ett suspekt persongalleri som delar ut flygblad i trappuppgångar nattetid. De är mediekritiska och håller organisationen strikt hemlig. Inte ens styrelsemedlemmarna får veta var partihögkvarteret i Stockholm är beläget, utan förs dit med ögonbindlar. Framtoningen marginaliserar partiet.
De fyras gäng inspireras av Dansk folkeparti och anser att Sverigedemokraterna måste öppnas. Skaka hand med pensionärer och skaffa blogg. Det första som genomförs efter att Jimmie Åkesson tillträtt som partiledare år 2004 är att byta ut partisymbolen. Från flammande fackla, direktinspirerad från det öppet rasistiska British National Front, till ödmjuk blåsippa. Men Pontus Mattsson kan inte se att de förändrat den verkliga politiken.
– Toleransen mot grodor och fyrkantiga utspel har minskat. Häromåret kickade de till exempel ett gäng som skänkt pengar till nazirörelser. Däremot är drivkraften och grundanalysen, som säger att invandring är fel, densamma. De här killarna är oerhört statiska i sina uppfattningar.
I slutet av nittiotalet är Lund en vibrerande klubbstad. På klubben Planet Smålands trängs svettiga studenter med utländska dj:s. Jimmie, Rickard, Björn och Mattias är inte där. De föredrar att återupprätta gamla, fornsvenska tidsfördriv. Ibland spelar de ”slå trilla”, en ålderdomlig och mycket brutal variant av bandy. Varje vår firas ”tranafton”, en bortglömd sed som anknyter till de värmländska tranornas hornborgardans. Men allra helst, innan schnitzeln på Raurahkel, ansluter de till fäderna genom att spela det gotländskt ättade ”kubb”.
Det är inte nog med att Sverigedemokraternas främsta huvuden slog sig samman i Lund, här omkring har de också sina trognaste supportrar. I Skåne är partiet invalda i alla kommuner förutom Vellinge, där en konservativ Moderatfalang styr, och i Landskrona har de 22 procent av väljarstödet. Enligt färska undersökningar från SOM-institutet är skåningar betydligt mer kritiska mot flyktingmottagning än övriga delar av Sverige. Vad är vårt problem?
Pontus Mattsson ser en viktig förklaring i Skånes långa tradition av att rösta på små och avvikande partier: Staffanstorpspartiet, Sjöbopartiet, Kommunens Väl och så vidare. Detta hänger i sin tur samman med en särskild oppositionsidentitet.
– I länder med flera olika typer av konfliktdimensioner, inte bara höger – vänster, är det lättare för den här sortens partier att ta sig in. Skåne är en region med just en sådan extra politisk dimension, nämligen centrum-periferi. Stockholm – Skåne.
En viktig konflikt som Sverigedemokraterna, och de flesta europeiska missnöjespartier, förstärker och spelar på är den mellan folket och eliten.
– Att rösta på dem blir ett finger mot hela etablissemanget. I Skåne blir fingret extra starkt och tydligt riktat mot Stockholm.
I höstas doktorerade Lundahistorikern Fredrik Persson med en avhandling kallad Skåne – den farliga halvön. Där visar han hur skånsk nationalism blivit rumsren under det senaste decenniet.
Förr var Skånevurmare ett gäng flaggviftande kufar som dyrkade Edvard Persson. I dag närmar sig Region Skånes och främlingsfientliga Skånepartiets historiesyn varandra. Enligt Pontus Mattson har den lokala nationalismen gjort avigpartierna socialt accepterade. I Sveriges övriga regioner stämmer Sverigedemokraternas väljare in på den typiska missnöjesprofilen: ung, förbannad och lågutbildad man. I Skåne plockar de röster från Svensson och din gata.
foto: Carola Grahn
