Filmhistorien är en manlig företeelse. IFEMA, International Female Film Festival Malmö, visar varje år att det är ett påstående med allt mindre sanningshalt. Under fyra långa dagar visas filmer av kvinnliga filmskapare på Spegeln.
Enligt cineaster, till skillnad från geografer, är den skånska slätten en öken. Kvalitetsbiograferna hotas av stängning och filmföreningar lägger ner sin verksamhet. Men, sedan fyra år tillbaka har IFEMA, den internationella kvinnliga filmfestivalen, varit ett vårtecken lika tydligt som något annat. Ibland blommar öknen.
Under festivalens fyra dagar visas ett tjugotal filmer om kvinnor av kvinnliga filmskapare, i år under temat ”kvinnor och ålder”.
– Trots att äldre kvinnor har mycket att erbjuda i såväl samhället i stort som i filmvärlden, är det sällan de skildras i filmen, säger Annette Brejner, festivaldirektör för IFEMA.
Hon berättar att festivalen sett en explosiv utveckling sedan starten för fyra år sedan och att den nu är den största i sitt slag i Norden. Bland tillskotten kan nämnas en kraftigt utökad repertoar, fler seminarier, föreläsningar och en internationell jury till festivalens tävling.
– Det finns väldigt få roller för kvinnor över fyrtio och när de väl finns är det oftast perifera roller, vi vill visa att det inte behöver vara så, säger Anette Brejner.
Ett talande exempel är visningen av den japanska regissören Hamano Sachis The Lily Festival (2001), som är något så ovanligt som ett erotiskt kammarspel som inte räds sina rynkor. Sex kvinnor mellan 69 och 91 år blir förförda av en 75-årig man. Det förvånar knappast att filmen delvis kunde finansieras av donationerna från runt tolvtusen japanska kvinnor, uppenbarligen nöjda med filmens koncept.
Ett problem i festivalens repertoar gör sig ändå påmint, som alltid när konst på ett eller annat sätt ges en politisk laddning. Några av filmerna som visas riskerar att följa, mer eller mindre, mallen där en enda västerländsk kvinna berättar om kvinnan i en annan kultur. Så finns t.ex. svenska Karin C Falcks skildring av ”afrikanska kvinnor” i Moçambique [sic] och Darlene Johnsons River of No Return (2008) om en aborigin-kvinnas utsiktslösa skådespelardrömmar. Man får hoppas att det utrymme som avsatts till seminarier och föreläsningar öppnar för en diskussion kring filmskaparens ofrånkomliga makt över det filmade, oavsett kön.
foto: Pressbild/Hamano Sachis
