Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg kan bli den som slutgiltigt sätter stopp för kår- och nationsobligatoriet. Han tycker att studentföreträdarnas kritik mot hans förslag är irrelevant och menar att nationsklubbar kan vara bra för studieresultaten.
Vad är ditt drömscenario för vad som kommer att hända med studentlivet när obligatoriet avskaffats?
– I det här avseendet så vore det att kårerna blev frivilliga och att det leder till att de nuvarande kårerna och de som är kåraktiva fortsätter att vara det. Och att de bedriver en verksamhet som gör att väldigt många studenter känner att de vill vara med i kåren så att anslutningsprocenten blir hög.
Vad tycker du om kårernas verksamhet i dag?
– Ja, det är både vin och vatten. Kårerna gör mycket bra. De organiserar studentinflytandet och på många håll så tror jag att kårerna sköter det bra. Dessutom har man en hel del sociala aktiviteter, och då tänker jag inte på fester och sådant, utan framför allt på arbetsmarknadsdagar och aktiviteter för nya studenter. Bekymret är att deltagandet i kårvalen är en indikation på att engagemanget från medlemmarna är alldeles för litet. Det förefaller inte som om kårens verksamhet är särskilt viktig för tillräckligt många.
Om kårerna fortsätter att bedriva den verksamhet de gör i dag tror du att de kommer att uppnå ditt drömscenario efter avskaffandet?
– Nej, ett delsyfte med reformen är ju att åstadkomma ett vitalare studentliv. Det blir väl att de får ägna sig åt aktiviteter som gör att fler studenter känner att de vill engagera sig.
Är det något speciella aktiviteter du tänker dig då?
– Det är väl inte riktigt min roll att beskriva det i detalj.
Enligt propositionen ska kårer tilldelas 105 kronor per år och medlem i statsbidrag. Varför ska kårerna få pengar av staten?
– Det ligger något principiellt viktigt i frågan för själva definitionen av ett fritt föreningsliv är ju att det ska bäras av människors idealitet . Den amerikanska modellen är att föreningslivet börs upp av gåvor från medlemmarna. I Sverige har vi kommit en bit från det idealet eftersom vi har statstöd till verksamheter som gör samhällsnyttiga insatser som idrottsrörelsen och kyrkornas ungdomsverksamhet. På samma sätt känner vi att kårerna har en slag samhällsuppgift. Staten vill ha ett studentinflytande och kårerna är en förutsättning för att studentinflytandet ska fungera.
Menar du då att det optimala vore en där kårerna är helt utan statligt stöd?
– Ja, jag tror att det skulle öka vitaliteten och legitimiteten ytterligare egentligen. Om man jämför med fackföreningar så finns det inget statsstöd till fackföreningar men å andra sidan så finns förtroendemannalagen som ger facket vissa rättigheter också ekonomiskt. Så man kan säga att det vi bygger upp är en slags motsvarighet till det. Men det ska inte tolkas som att vi har någon plan för att avveckla det här stödet. Så är det inte, vi har utgått från att detta kommer att vara ett permanent inslag i systemet framöver.
Många företrädare för studentkårerna menar att det, i förhållande till utrednings förslag, låga statsbidraget kommer att skada studentinflytandet. Varför tar ni den risken?
– Ja, det yttersta svaret på det är naturligtvis att mängden skattepengar är begränsat. Det är alltid en tuff budgetprocess och allting kostar och sen blev det till sist en slags gissning kring hur många som kommer att gå med i kårerna frivilligt. Och vi tror ju att det kommer att bli ganska många och därmed minskar behovet av statliga bidrag.
Innebär det att ni antagit att tre gånger fler kommer att gå med i kårerna jämfört med vad utredaren kom fram till, eftersom det statliga stödet är ungefär tre gånger mindre i ert förslag?
– Det ligger väl implicit i det jag säger, därmed inte sagt att det är någon så pass detaljerad kalkyl som ligger bakom. Sanning är att vår gissning inte är bättre än Erland Ringborgs gissning men båda är trots allt gissningar. Vi tycker att kårerna bör se till att kårerna får många medlemmar, för får de inte det då är de inte tillräckligt legitima, då blir de en slags förlängning av Statsapparaten och det är inte bra. Man måste hitta former för att attrahera många att gå med.
Om båda är rena gissningar, kan man säga att ni vald er gissning eftersom det är mer av en piska för kårerna?
– Ja.
Varför har just den här frågan varit så viktig att driva igenom?
– Det är en principfråga och handlar om den negativa föreningsfriheten. Man ska ha rätt att tillhöra vilken förening man vill och det är viktigt att man inte tvingas vara med i någon förening som man inte vill vara med i.
Men EG-domstolen har ju slagit fast att kårobligatoriet inte bryter mot föreningsfriheten.
– Jag vet naturligtvis hur man argumenterar när man vill driva motsatt tes men i praktiken så tror jag att många uppfattar obligatoriet som en kränkning av den negativa föreningsfriheten. Man vill inte vara med i kåren och man noterar att kåren gör saker som man inte gillar och som man vill ta avstånd ifrån men den möjligheten finns inte.
Det har kommit mycket och skarp kritik från studentföreträdare mot förslaget. Anser du att kritiken är berättigad?
– Nej, det anser jag naturligtvis inte.
På vilket sätt har studentföreträdarna fel i sin kritik?
– Det har förekommit ett väldigt egendomligt argument som har uttryckts så här: ”nu har vi 500 kronor i avgift, nu kommer Leijonborg bara med 105 kronor det innebär att vår budget kommer att minska från 500 kronor till 105 kronor per student. ” Det har upprepats flera gånger. Men det skulle ju förutsätta att man hade noll medlemmar vilket jag tycker är ganska anmärkningsvärt. Man måste väl i alla fall ha ambitionen att man ska få majoriteten av studenterna att gå med. Vad ligger det annars i begreppet kår?
Finns det någonting i studentföreträdarnas kritik som du tycker har varit relevant?
– De har på ett värdefullt sätt berättat om det de utför. Det finns ju den flygel som tycker att 105 kronor är för mycket, och gentemot den gruppen tror jag att det är bra att man berättat om allt det man gör. Det är klart att scenariot då man har lärosäten utan kår är inte särskilt lockande. Då skulle vi försätta oss i rätt stora problem. Det illustreras av det kårerna har berättat om. Däremot själva skildringarna av effekterna tycker jag har varit rätt överdrivna.
Enligt propositionen så får nationerna behålla sin skattefrihet. Varför ska staten subventionera verksamhet vars centrala inslag i många fall är alkohol och fest?
– Först så ska jag säga att det var den här frågan som försinkade propositionen i flera månader. Eftersom att det finns borgerliga riksdagsledamöter, framför allt från Uppsala, som inte hade accepterat en reform om inte nationerna säkrades så var den här lösningen väldigt viktigt för genomförandet. Men det direkta svaret på frågan är att min bedömning är att nationerna spelar en mycket stor roll i studenternas vardagsliv. Det har en kulturhistorisk betydelse och det har en betydelse i studiesynpunkt. Vissa nationer ordnar studieplatser och har introduktionsdagar och till en viss gräns har även de sociala aktiviteterna en positiv betydelse för studieresultatet. Så det kändes som en absolut förutsättning att trygga också nationernas framtid.
Kår- och nationsobligatoriet har ju varit på väg att avskaffas ett flertal gånger, men det har alltid fallit innan obligatoriet hunnit avskaffas. Mycket talar nu för att obligatoriet faktiskt kommer att avskaffas 2010. Vad är det som gjort att du lyckats där så många innan dig misslyckats?
– Unckel misslyckades för att det var treårig mandat. Den andra skillnaden är att jag fick igenom skattefriheten. Exakt vad det beror på vet jag inte.
Skedde det någon kohandel mellan statsbidraget till kårerna och skattefriheten?
– Nej, det gjorde det faktiskt inte. De frågorna behandlades separat.
Finns det något tänkbart scenario som skulle få dig att ångra avskaffandet?
– Nej, jag tror inte det. Det skulle då vara om kåraktiviteten upphör på vissa högskolor vilket skulle försätta oss i svårigheter eftersom vi vill ha studentinflytande. Men det är då ett tecken på att intresset för kåren är så litet att kåren inte är det rätta instrumentet så då får man hitta de här direkta inflytande formerna. Så jag kan inte direkt se ett scenario där jag skulle ångra det här.
Kårer och till exempel studentmedia kan komma att bli mer beroende av det lokala lärosätet efter obligatoriets avskaffande. Ser du några risker med det?
– Nej, det tycker jag att vi har löst bra. Alla människor är lika värda och den som lyckas företräda flest har högst legitimitet. Den kår som företräder flest ska representera studenterna. Det är väldigt tydligt att det inte kan bli frågan om att högskolestyrelsen säger att ”den här föreningen verkar mer välkammad och trevlig nu tar vi den i stället.” Så kan det aldrig bli, det är en rent matematisk bedömning.
Foto: Anders Hedberg Magnusson
