Två historier om Indien, två vägar ut ur fattigdomen, två mål och två medel. Aravind Adigas The White Tiger och Danny Boyles Slumdog Millionaire berättar samma historia med olika röster.
En historia om svåra omständigheter, inre och yttre kamp och slutlig seger i ett kritiskt ögonblick.
För Jamal i Slumdog Millionaire är det kärleken som är det yttersta målet, han tvingas kämpa sig upp i världen för att förenas med sin älskade. I Aravind Adigas The White Tiger kämpar Balram mot lika svåra omständigheter men här finns ingen hägrande kärlek, att ta sig ur fattigdomen är skäl nog.
Den yttre kampen är den samma för Balram och Jamal, men den inre närmast motsatt. Jamal måste framhärda i sin kärlek, inte förlora hoppet och inte förfalla till den uselhet han kämpar mot. Balram måste förändras, anpassa sig till sin omvärld. Här är det inte det rena hjärtat, utan det kalla kalkylerande som gör det möjligt att komma undan med mord, som är nyckeln till hjältens seger.
Hur olika de två historierna än framstår så är de båda mycket skickligt berättade och på likartade sätt. Likheten finns inte enbart i att de båda gör guld och purpur av grus och klutar, utan även i själva berättartekniken; i de ramberättelser som används för att bära dem framåt.
Balram berättar sin historia i brevform, för Kinas premiärminister under förevändningen att denne skall göra statsbesök och studera det indiska entreprenörskapet. I Slumdog Millionaire drivs berättelsen av ständiga växlingar mellan den indiska versionen av Vem vill bli miljonär? och ett polisförhör.
De två utfrågningarna i Slumdog Millionare är inte bara parallella i historien utan också i sin betydelse, i båda fallen skall en oskuld bevisas, den ena inom berättelsen, den andra i dramaturgin. Vem vill bli miljonär? blir en prövosten, som den ”bocca della verita” till vilken man en gång fördes för att bevisa sin sanning. Detta stenansikte, i vars öppna mun man stack in sin hand, bet enligt legenden av lögnarens, medan den som talade sanning fick ha sin kvar. Moraliskt fungerar Vem vill bli miljonär? likadant i berättelsen och Jamal har i verkligheten lika lite att förlora.
Dramaturgiskt är tv-programmet en deus ex machina. Den gud ur maskineriet som i den grekiska dramatiken, i synnerhet hos Euripides, träder fram ur kulisserna för att lösa upp komplicerade omständigheter; trots sannolikhet och logik, lycka åt den förtjänte. Lika mycket en lösning för hjälten som för den författare som skrivit in sig i ett hörn.
What does it take to find a lost love?
A. Money B. Luck
C. Brainpower D. Destiny
Jamals motivation är inte pengar men kärlek. Hans hjärta är rent; han får behålla sin hand och vinner inte sin älskade så mycket som får henne till skänks. Vem vill bli miljonär, läs det för er själva och lägg tyngden på första stavelsen, för det är i själva verket frågan. Jamal är värdig, hans motiv rena och segern hans moraliska rätt, alltså… (uddlöst och en värdig vinnare av 8 Oscars).
Den diametrala motsatsen till Jamals förmenta rättfärdighet finner vi i Balram, hans moraliska prövning ligger inte i att framhärda utan i att förkasta. Han måste liksom Dostojevskijs Raskolnikov övervinna sin egen (slav)moral och lojalitet. Till skillnad från Jamal måste Balram offra något för sin seger och när han får smaka dess sötma är den kanske inte lika söt. Offret är vänner, familj och något av sin mänsklighet; han tvingas bli en del av de omänskliga omständigheter som han själv kämpar mot. Här finns ingen rättfärdighet men heller ingen offentlighet, antihjälten triumferar i det fördolda. Den dramatiska höjdpunkten finns i den privata erfarenheten, inte i den som delas med miljoner betraktare. Jamal, däremot, har publik som en garant för dramatiken i lika hög grad som dramatik garanterar publik.
Jamals seger kommer relativt sett utan umbäranden. Visst får han utstå ett och annat men det är en situation som miljarder människor delar, en som vinner sympati, och det är en seger som verkligen smakar aspartam. Ändå finns ett uns av kritik, en satirisk kommentar som dyker upp i bakhuvudet – är det så illa ställt att Vem vill bli miljonär är deras enda chans?- men den drunknar i Jai Ho filmens musikaliska tema som ackompanjerar ett dansande slut på bästa Bollywoodmanér. Är det långt till verkligheten? Danny Boyle och Dev Patel (som spelar Jamal) har bjudits in till kändisversionen av Who wants to be a millionaire och Indiens regeringsparti har annonserat att Jai Ho blir kampanjmusik i det kommande valet.
En lycklig, en olycklig, en rättfärdig, en omoralisk, en hund och en tiger.
pressbild: Celador Films
