Siste april är en stor dag i Lund med parkmingel, skumpalöpningar och mössviftande. Men så har det inte alltid varit.
Lundagård berättar om en tid när siste april bara var en blygsam förfest med inslag av kravaller.
Det finns en tendens i Sverige att uppskatta förfesterna mer än själva festen. Det visar sig inte minst i att man främst firar julafton, nyårsafton, påskafton och midsommarafton snarare än juldagen, nyårsdagen, påskdagen och midsommardagen.
Likadant förhåller det sig med siste april-firandet i Lund. Siste april är nämligen en förfest till det ”egentliga” firandet den förste maj, då studenterna sedan hundratals år tillbaka utvärderar sitt universitet genom antingen ropa ”leve akademin, leve professorerna” eller ”ner med akademin, ner med professorerna” – fast på latin, naturligtvis.
Från 1600-talet och framåt drog studenterna runt från professor till professor, men en bit in på 1800-talet rationaliserades det hela ner till att enbart uppvakta universitetets rektor – vilket ju fortfarande sker på förste maj, om än med blygsam uppslutning från personer som fortfarande är studenter.
Redan tidigt i historien förberedde sig dock studenterna inför uppvaktningen genom att kvällen före, den siste april, sjunga glada visor och dricka stora mängder alkoholhaltiga drycker. I dag har ”förfesten” växt till att överglänsa inte bara förste maj utan också alla andra studentfester, karnevalen undantagen.
Många av dem som vi i dag upplever som urgamla traditioner i siste april-firandet är relativt nya. Nationernas idrottslekar på Centrala Idrottsplatsen uppfanns på 1920-talet i syfte att hindra studenterna från att supa så förbannat. Ursprungligen togs de på stort allvar – stafetten på 1 000 meter var minst lika viktig som dragkampen. Numer präglas tävlingarna av en mer avslappnad inställning.
Att studenterna samlas i Stadsparken är förmodligen en tradition som har växt fram successivt under de senaste decennierna. Uppslutningen har på sistone nått en all time high – kostnaden för städningen av Stadsparken efteråt ligger i storleksordningen 300 000 kronor – vilket har fått kommunen att försöka samarbeta med studentorganisationerna om att hålla så många studenter som möjligt borta från parken. Det har gått sådär.
Vissa nationer anordnar champagnegalopp (ej i år dock), som i stort sett går ut på att en grupp människor sprutar bubbelvin på varandra. Denna tradition är inte så gammal och tycks ha lånats in från fienden i norr (Uppsala).
Vårtalet av studentkårens, numera Lus, vice ordförande och efterföljande påtagning av vit studentmössa samt studentsång har däremot firats sedan slutet av 1800-talet. Under vintern hade studenterna en mörkblå mössa, som skulle bytas ut till sommarmodell den förste maj. Detta skedde fram till 1965 vid midnatt, men har nu flyttats till klockan 18. 1967 och några år framöver kompletterades denna ceremoni med en offentlig mössbränning.
För många, särskilt äldre lundensare, förknippas siste april också med spex. Lundaspexarna har uppfört spex denna dag åtminstone sedan början av 1900-talet.
Men alla traditioner har inte överlevt. I början av 1800-talet, innan det fanns någon organiserad studentsång, brukade studenterna samlas i skymningen i smågrupper i Lundagård för att sjunga. En samtida källa berättar att det lät fruktansvärt. Den enda sång som alla kunde texten till var ”Uti Kalmare stad”.
En annan tradition, populär på 1860-talet, var att gå omkring under natten och tömma stadens brunnar (det fanns inga vattenledningar) i syfte att ”omöjliggöra punschens utspädning”.
Ibland kunde det gå hett till. Natten till den förste maj 1908 samlades plötsligt 500 studenter i centrala Lund ”där de under dragspelsmusik, tjut och skrän dansat ringdans å Stortorget omkring en kvarts timme, utan att åtlyda poliskonstaplarnas tillsägelse att upphöra och skingra sig” som polisrapporten berättar. Det hela slutade med en kavallerichock från polisernas sida, som med dragna sablar red in i folkmassan. I tidningarna omnämndes händelsen som ”första maj-kravallerna” och det årets karnevalstidning fick det passande namnet ”Chock!”.
I jämförelse med det verkar några nertrampade rabatter i Stadsparken inte så farligt.
Bild: Emma Svensson
