“Vid professorsinstallationen i mars var det dags igen, nya professorer som välkomnas till Lunds universitet. I processionen ser vi ganska snabbt att männen ännu en gång är i en betydande majoritet. 20 av 26 är män, alltså endast 23 procent är kvinnor. Lunds universitet går bakåt!”
Så skriver Lus-presidiet i senaste numret av Lundagård (nr 3, 2009: “Vart tar kvinnorna vägen inom akademin?”). Längre fram i samma artikel går de till hårt angrepp mot akademin som de menar är “skapad av män och för män.” Att påstå att männen är i betydande majoritet när proportionerna är 20 – 6 är knappast någon överdrift. Dock är det ett misstag att hävda att de är det “ännu en gång,” i alla fall om författarna med det försöker antyda att könsfördelningen sett ut så varje gång de senaste åren. Till exempel var fördelningen bland de nyinstallerade professorerna förra året i stort sett 50-50. Av de 21 professorerna som installerades i universitetsaulan den 14 mars 2008 var 11 män och 10 kvinnor. Mera jämnt än så kan det knappast bli. Ändå handlade dåvarande Lus-ordförandens tal under installationsceremonin om de tidigare årens underrepresentation av kvinnor vid professorsinstallationerna. Jag vet för jag satt själv med i publiken. Jag skulle ljuga om jag påstod annat än att stämningen var rätt så gravallvarlig efter det talet. De försiktiga applåderna förstärkte snarare än kvävde den pinsamma tystnaden. Det påminde lite om den luftburna osäkerhet som tenderar att lägga sig över ett muntert middagssällskap när någon plötsligt vill ersätta faster Bertas livade berättelse om sin resa till Svarta havet med en diskussion om farfars testamenterade donation på över en halv miljon kronor till en esoterisk förening för asatroende nynazister. Ämnet är förvisso intressant och bör i sinom tid redas ut. Icke desto mindre bör ämnet också, för att inte middagen ska bli helt förstörd, sparas till ett annat, lämpligare tillfälle. Just så kände jag när jag satt i universitetsaulan förra året och lyssnade till Lus-ordförandens utläggning om den ojämställda, lundensiska professorskåren. Genusdiskussionen bör, om den nu ska äga rum överhuvudtaget, förläggas till ett annat forum med andra (intresserade) åhörare.
I artikeln, som andas professorstillsättningspolitik á la Carl Tham, skriver Petter Forkstam och Eva Frisendahl: “Sex av tio av studenterna på grundutbildningen är kvinnor, men sen sjunker andelen för varje karriärsteg ner till professorerna, där den är 14 procent.” Den statistiska faktan är rätt. Dock begår man ett allvarligt tankefel om man tar för givet att det för den sakens skull vore naturligt, eller rätt för den delen, med samma könsfördelning bland professorerna som bland grundutbildningsstudenterna. De som uppnått professorskompetens idag är nämligen personer som började läsa vid universitetet när sex av tio studenter inte var kvinnor, när könsfördelningen på grundutbildningen såg helt annorlunda ut. Och det är förstås den gruppen av studenter, inte de som börjar läsa på universitet i dag, som könsfördelningen bland dagens professorer måste jämföras med. Att hoppas att könsfördelningen bland 50-åriga professorer ska vara likadan som den bland 20-åriga studenter, trots de radikala skillnader i just könsfördelning som en del utbildningar genomgått de senaste 30 åren, är – minst sagt – egendomligt. Att kvinnorna är i minoritet bland dagens professorer är nog inte så mycket ett resultat av könsdiskriminering som en naturlig konsekvens av hur könsfördelningen såg ut på grundutbildningen när dagens professorer påbörjade sina akademiska studier. Det är helt i sin ordning att dagens professorskår speglar tidigare decenniers könsfördelning av studenterna på universitetet. Allting annat vore konstigt.
Slutligen skulle jag vilja rekommendera dem som förespråkar intraakademisk kvinnokamp att leta upp Maciej Zarembas artikelserie “Först kränkt vinner” (Dagens Nyheter, 2008). I den skrev han att det på flera av Sveriges högskolor gått inflation i uttryck som diskriminering och kränkning. Han har rätt.
Varningsklockan som ska varna mot orättvisor måste brukas varsamt. Annars riskerar tonen att bli så öronbedövande att vi till slut tappar hörseln och inte hör när faran närmar sig på riktigt.
