– Det är ett problem att folk luras att plugga en massa år, när de sedan inte får något jobb. Studier visar också att överutbildade trivs sämre på sina jobb. Och det är kanske inte så kul att jobba som personlig assistent efter tre år på högskolan. Man ger folk förhoppningar som inte infrias, så sa Mats Alvesson, professor i företagsekonomi, i en intervju med Lundagård för två år sen. Att det stämmer ännu bättre i dag än vad det gjorde då råder det inget tvivel om.
I Sverige har vi länge indoktrinerats att tro att utbildning är lösningen på alla av samhällets problem. Klasskillnader, arbetslöshet, inkomstklyftor mellan kvinnor och män, motsättningar mellan olika samhällsgrupper, ökad ungdomsbrottslighet och förskollärare som låter småbarn vara understimulerade – utbildningen är svaret till allt. Men samtidigt blir det allt tydligare att det inte är i de högkvalificerade och ultrateoretiska yrkessektorerna som de stora bristerna finns. Vi behöver inte hur många konstvetare, filmhistoriker eller sociologer som helst. Förmodligen är de redan för många. Och inte heller har utbildningen haft den mirakelverkan på våra samhälleliga problem som en del hoppades.
– Men…, invänder nu vissa som läser det här. Det var ju inte för att fylla luckan i politikernas bild av hur samhället bör se ut som vi valde att utbilda oss. Utbildningen är en rättighet som vi tar vara på och utnyttjar.
Kanske det, kanske. För så är det ju: Att utbilda sig är en rättighet. I alla fall om man ska tro alla som fortfarande håller fast vid synen på utbildning som det enda fungerande receptet på samhällets sociala åkommor. Men handen på hjärtat: Inte kan det väl finnas någon som är född i det här landet senare än 1970 som fortfarande tänker på utbildning som en rättighet?
Utbildningen är ingen rättighet längre. Den är mer än så: en konsumtionsvara. Något man tillskansar sig i hopp om att få nytta av det längre fram i livet. Man skaffar sig inte längre en utbildning. I stället heter det att man investerar i en utbildning. Utbildningen är med andra ord så självklar att den inte ens förtjänar vare sig tid eller energi såvida den inte levererar någon form av avkastning. Utbildningen ses inte längre som ett självändamål utan snarare som ett medel, en rad på cv:t eller ett examensbevis att visa upp på anställningsintervjun. Syftet med investeringen som man gör genom att utbilda sig är att den ska leda till avkastning i form av jobb, hög lön, status och förbättrade karriärmöjligheter. Möjligheten att utbildningen skulle kunna ha ett intrinsikalt värde ges inte en tanke. I stället pratar vi om rätten att utbilda oss, något som efter avslutad utbildning ersätts med kravet på välbetalda kontorsjobb.
Men hur kan vi inbilla oss att utbildningen ska göra oss mer attraktiva i arbetsgivarnas ögon när vi i själva verket bara gör samma sak som alla andra? Om alla utbildar sig är det ju inte längre något märkvärdigt. Alltså är vi tillbaka i samma situation som när ingen utbildade sig. I intervjun för två år sen liknade Mats Alvesson det hela vid en folksamling: “Om en person ställer sig på tå ser hon bättre, om alla andra också gör det har hon inte längre någon fördel.”
Alvessons förklaring till nollsummespelet:
– Man vill ju inte framstå som lågutbildad gentemot andra. Det är viktigt att ha ett tjusigt och fint jobb i dag, det är sådana föreställningar som cirkulerar, få vill bli arbetare.
Och samtidigt som föraktet mot arbetarsysslorna bara växer är det där som de verkliga bristerna uppstår, medan vi som utbildat oss bara blir överflödigare och överflödigare.
Utbildning. Från självändamål till karriärmässigt självmål. Den som sitter ner kan i alla fall ha roligt åt alla som ställer sig på tå bara för att stirra de andra i nackhåret.
