Om drygt ett år är det inte längre obligatoriskt att var med i en kår. En av anledningarna är att för få röstar i kårvalen. Men hur blev det så? Varför bryr sig ingen?
Lundagård sökte svaret bland ärtsoppa och iPods, i ett val som har väldigt lite med politik att göra.
– Det är en ganska mysig tradition, säger Karl Lundblad på bred göteborgska och viftar med skeden. På kalkstenstrappan framför honom står en skål med nyserverad ärtsoppa toppad med timjan och purjolök. Han doppar en brödbit.
– Man kan nog säga att ärtsoppan i det långa loppet påverkar valdeltagandet.
Varje torsdag samlas ungefär ett hundratal studenter, de flesta medicinare, vid Läkarvillan på Tunavägen i Lund för att äta ärtsoppa. En tradition som funnits sedan 1800-talet och som de senaste åren skett på villan som donerades till Medicinska föreningen av Crawfordfamiljen 1975. Läkarvillan är också sedan dess studentkåren Medicinska föreningens högsäte i Lund. Karl Lundblad läser medicin och sitter sedan ett år tillbaka i kårens fullmäktige.
Det är han som föreslagit att jag ska komma förbi på en snabb lunch på Läkarvillan. Jag har många gånger tidigare åkt förbi men aldrig varit inne. Allt som oftast syns frackklädda herrar på andra sidan den nedrivna muren. Att huset har med studentpolitiken att göra har jag inte förstått förrän nu. Inte heller att ärtsoppa har det.
Det är näst sista dagen av valet till kårfullmäktige. Karl Lundblad ställer upp i valet även i år, som en av 27 kandidater till 27 platser. Att det inte finns fler kandidater än vad det finns platser innebär att alla deltagare i valet får en plats så länge de åtminstone röstar på sig själva.
Men det är inte för att studera det demokratiska underskottet i ett val där alla är garanterade en plats som jag kommit hit. Tvärtom. Det finns nämligen något smått sensationellt med kårvalet vid Medicinska föreningen. Inte nog med att det finns kandidater till alla platser, ungefär fyra av tio studenter väljer att rösta i valet.
Nu är jag rädd att ni som läsare inte förstår det smått sensationella i detta faktum. Att fyra av tio röstar låter kanske inte spektakulärt. Men i Lunds kårvärld är det just, spektakulärt. Ingenstans i Lund röstar så många av medlemmarna som på Medicinska föreningen och de övriga kårerna kastar avundsjuka blickar på de 40 procenten. För att man fullt ut ska förstå hur ett val med lika stort valdeltagande som EU-parlamentsvalet kan ses som, inte bara bra utan rent av förbluffande bra, krävs att vi hoppar några år tillbaka i tiden.
”Kamrater! tjäna folket – bekämpa herrarna”. Banderollen på studentboendet Parentesens ena sida ropar ut sitt budskap. Året är 1968. Året som gått till historien som studentupprorens och det politiska uppvaknandets år. När, om inte då, kan man tänka sig att engagemanget för studentdemokratin blomstrade?
I Lund företräds studenternas åsikter av en gemensam kår, Lunds studentkår. Kårvalen är partipolitiska och slagord som ”avveckla kåren” och ”förbjud föreläsningar” haglar. Men trots (eller kanske på grund av?) aldrig så politiskt medvetna studenter blir valdeltagandet i kårvalet 1968 ynkliga 3 procent. I stället för att använda kåren som verktyg för de politiska visionerna verkar det som att studenternas politiska ställningstagande blir att inte rösta alls.
Under denna period fanns också partier som mycket riktigt förespråkade ickeröstning som en metod att föra fram sin åsikt. Åren efter katastrofvalet 1968 ändras valsystemets uppbyggnad och deltagande tar ett språng upp till 30 procent. Jag tänker att siffran i sitt sammanhang är stor, och förstår att dagens siffror hos medicinarna inger respekt. Men hur kan det politiskt heta Lund under denna tid inte locka mer än tre av tio studenter till valurnorna?
– Vi kan lotta ut en ipod till alla som röstar, säger Johan Thorstensson och skjuter in:
– Eftersom vi studenter är så fattiga borde det locka med cash.
– Det är rätt sorgligt, att man ska behöva lotta ut pengar eller iPods, svarar Frida Petersson.
I de insjunkna sofforna hos Humanistkåren sitter några av kandidaterna och diskuterar utgången på den nya utformningen av årets kårval. Humanisterna använder sig enbart av internetröstning denna vår.
Johan Thorstensson, tidigare vice ordförande för Humanistkåren, förklarar hur valsituationen ser ut. Oavsett resultatet väntar fyllnadsval, där de sista stolarna i fullmäktige ska fyllas.
Teet är färdigkokat och chipsen står på bordet tillsammans med kakorna. Doften av te blandar sig med en svag svettlukt. Förstagångskandidaten Ksenia Mariboe vrider lite på sig. Om en halvtimme avslöjas valresultatet. Men det kvarstår ett problem: oavsett resultatet väntar fyllnadsval. Med 17 sökande till 21 platser, plus ytterligare 5 suppleantplatser att fylla innebär att det behövs mer folk även efter att alla sökande fått en plats.
Jag har kommit till valvakan på Humanistkårens kontor på Språk- och litteraturcentrum. Trenden med sjunkande kandidatansökningar och röstande har varit slående de senaste åren. Inför detta års val saknas en valnämnd. I normala fall skulle kårstyrelsen ta över nämndens ansvar, men i extremfall, som i år, får presidiet kliva in och ta över. Gabriel Persson, vice kårordförande, har fått ta det största ansvaret för samordningen.
– Det har varit för få aktiva. Det kan förklaras av att vi faktiskt inte har speciellt många studenter som stannar här en längre tid. Det finns få program och många fristående kurser hos humanisterna, få stannar länge nog för att engagera sig, förklarar Gabriel.
Efter sjuttiotalet – som symboliserats av marxism, kvinnokamp och 30-procentigt kårvalsdeltagande – sjönk valdeltagandet igen.
1989 ställde ett nytt parti upp i kårvalet. Verksamhetspartiet med den komikpopulistiska sloganen ”Mindre byråkrati! Mer verksamhet!” gjorde succé direkt. De tog mandat från såväl Kulturradikalerna som Moderata studenter och blev det fjärde största studentpartiet och därmed var förändringen definitivt i gång.
Fyra år senare hade Lunds studentkår ett valdeltagande på 14 procent. Fraktioner hade brutit sig ur och skapat egna separata kårer. Kåren var för stor för att studenten skulle kunna identifiera sig med den. Nu skulle kåren avpolitiseras, partipolitiken skulle definitivt ut ur maktens korridorer.
Kårsystemet förändrades i grunden 1995 när Lunds studentkår lades ner och Lus, Lunds universitets studentkår, skapades. Partipolitiken försvann och kårerna flyttades ut till fakultetsnivå i förhoppning att de skulle komma närmre studenterna mer än bara fysiskt. Men trenden med det låga valdeltagandet höll i sig hos många kårer. 1996 var valdeltagandet hos Humanisterna åtta procent.
Hos Humanisterna följer de sista skälvande minuterna inför avslöjandet av resultatet i 2009 års val. Samtalen cirkulerar kring stort och smått i kårvardagen. ”Metoder att få rektorns uppmärksamhet? Kasta sten i hans fönster, eller skriva en förfrågan?” föreslår Christian Stråhlman skämtsamt, som representerar Lunds universitets studentkårer denna kväll. Samtalstonen är personlig, det märks att de flesta har träffats innan. Av de som sitter i soffan är det bara Ksenia Mariboe som ställer upp för första gången. Hon säger att det finns ett behov av förändring, framför allt önskar hon att i kåren skapa nya evenemang för studenterna.
– Kåren är ett av de få sammanhang i Lund där faktiskt skilda intressen möts. Ditt enda gemensamma ställningstagande med andra är att studera vid en viss fakultet eller område som omfattas av en kår. Jag skulle vilja skapa aktiviteter där människor med olika intressen kan mötas. Det måste finnas många idéer inom kåren som inte kommit fram, säger hon.
Strax innan klockan sju kliver styrelsen ut från kontoret efter att ha godkänt valresultatet. Ordföranden Lisa Andersson går fram till kårens anslagstavla och nålar fast pappret med valsiffrorna. 42 studenter har röstat. Med 3 190 röstberättigade innebär det ett valdeltagande på 1,32 procent.
”Det förefaller inte som om kårens verksamhet är särskilt viktig för tillräckligt många” säger Lars Leijonborg, Högskole- och forskningsminister, i en intervju om varför kårobligatoriet ska avskaffas.Han uppfattar det låga valdeltagandet som en tydlig indikator på att kårerna inte engagerar medlemmarna. Och visst är det svårt att neka till att han har en poäng. För det låga antalet röstande är inte Lundaunikt. I slutet av april kom siffrorna för valdeltagandet i det partipolitiska Uppsalas kårval: 12,4 procent hade röstat. Något som uppenbarligen gjorde ordföranden för Uppsala studentkårs valutskott mycket nöjd: ”Det är ett fantastiskt resultat, framför allt med tanke på att påsken inföll under valperioden.”
Kanske har de rätt i Uppsala när de säger att det är ett fantastiskt resultat? Vid universitetet i Oxford är valdeltagandet runt 22 procent, vilket en nyhetsredaktör på studenttidningen Cherwell inte förvånas över. Han kan inte se varför fler studenter skulle bry sig.
Och ja, varför skulle egentligen fler studenter bry sig? Det uppenbara svaret är naturligtvis att kårerna, i alla fall i Sverige, har ett stort inflytande över utbildningen. Det är genom dem som vi studenter kan påverka, genom dem som vi kan få hjälp när något går fel. Det finns gott om anledningar att bry sig. Samtidigt. Det är inte ett riksdagsval, inte ens ett politiskt val. Informationen vi nås av kommer inte heller i närheten av vad riksdagsjättarnas propagandamaskinerier matar ur sig. Man framför allt: normen är att inte rösta. Ingen kommer att titta snett på dig om du inte röstar, snarare tvärtom. I kårvalen är soffliggare inte ett skällsord – det är ett normaltillstånd.
Det verkar helt enkelt inte gå att finna en plats där en majoritet av studenterna röstar, varken i Sverige eller utomlands. Varken nu eller då. Jag får helt enkelt vända tillbaka till den plats där jag började.
Karl Lundblad på trappan till Läkarvillan.
I trädgården vid Läkarvillan sitter studenterna och njuter av efterrätten pannkakor och kaffe. Doften av nygräddat och jordgubbssylt sprider sig bland villorna på Tunavägen.
– Vi har olika falanger som ständigt förespråkar olika vägar att gå i föreningen. Några värnar starkt om traditionerna och andra vill gå vidare och skapa nytt, och spänningen som skapas mellan dessa grupper gör nog att intresset är större här än hos andra kårer för att engagera sig, säger Karl Lundblad.
När Medicinska föreningen bildades 1894 fanns en önskan att skapa ett sammanhang där medicinstudenterna kunde ”göra roligare saker tillsammans”. Som Karl Lundblad uttrycker det uppkom en ”spontanderivering” där social verksamhet kunde skapas, som både varit provocerande och inbjudande för studenterna. Med tiden har även de utbildningsbevakande delarna kommit att få en större roll i föreningen.
– Jag känner att styrkan med vår kår är just denna bredd. Det finns dels framåtsträvan och utveckling som kommer in varje år, men också en känsla av ordning och reda med traditioner. Dessa läger bjuder in de nya medlemmarna. Striden mellan det sociala och utbildningsbevakande har inte skapat ett vare sig djupt eller infekterat sår, och självläkning verkar fungera bra, förklarar Karl med spelat allvar.
Traditionerna har ibland varit provocerande, och Toddyspexarna har exempelvis kopplats bort från kårens verksamhet. Enligt Karl är det just de tydliga ställningstagandena som kandidaterna gör kring verksamhetens utformning som bidrar till att valet blir relevant för studenterna.
– Det är inte många som bara skriver ”jag vill företräda studenternas intressen”, utan de flesta har en egen agenda. Även om vi i år inte ens har fler sökande än vad det finns platser så verkar deltagandet inte bli speciellt mycket mindre, säger Karl som själv gått till val på att vilja bevara den konservativa andan, men verka för framtiden.
Fyra dagar efter ärtsoppan i solen kommer valresultatet. 30 studenter har lagt sin röst på Karl Lundblad och hans traditionsbundna agenda.
Sammanlagt har 42 procent av studenterna röstat.
Foto: Henrik Larsson
