120 år utan en enda kvinna på scenen. Men i stället för att skamset skylla på problem med rekryteringen slår man sig stolt för bröstet och ser det som en tradition värd att bevara. Det kan bara hända i Lund.
När den här tidningen utkommer har något välbekant hänt i Lund. I Stadsparken har glada studenter druckit öl och antagligen trampat ner en och annan blomma. På Centrala idrottsplatsen har nationerna tävlat mot varandra i dragkamp och andra idrottslekar. Och i AF-borgen har ett gäng killar uppträtt framför några hundra personer i AF-borgens stora sal.
En traditionsenlig Siste april firas med Lundaspexarna på Stora scenen. Att stå där på scen under Siste april är att befinna sig i det akademiska Lunds högsäte. Det är den klassiska Lundahumorns vagga på studenternas mesta högtid – att bli uttagen till scenen är en ära i sig.
För den som vill uppträda gäller det att visa sin kompetens under inprovningen. Och sen är det ju den där grejen också. Det som på Lundaspexarnas hemsida fastställs med orden: ”Lundaspexarna har sedan debuten, då det bara fanns manliga studenter, endast män på scenen”. Där kan man också läsa att ”eftersom regi och manusförfattande förutsätter skådespelarmeriter är även dessa befattningar exklusivt manliga.”
Kvinnor göre sig icke besvär i Lundahumorns finrum. Inte 1886, inte 1950 och inte heller 2009. Alla prestigefyllda platser i Lundaspexet är sedan starten reserverade för män. Det täcka könet får gärna vara med, men de får hålla sig till saker som matlagning, dekor och smink.
Universalursäkten Boelspexarna, som sedan starten 1994 varit ett spex med enbart kvinnor på scen, känns mest som, just det, en tafflig ursäkt. En dålig förevändning att köra på som man alltid gjort. Boelspexet är, med Lundamått mätt, ett relativt nystartat spex som inte kommer i närheten av Lundaspexarna när det gäller uppmärksamhet. Att det är Lundaspexarna som ger föreställningar på studenternas största högtider och som sponsras av svenska storföretag som Kappahl och Tetra Pak är givetvis ingen tillfällighet. Men huvudproblemet är förstås att könet, som inte rimligtvis kan sägas ha någon praktisk betydelse för skådespelartalangen, blir det som avgör vem som får vara med och leka. I teorin skulle man förstås kunna kritisera Boelspexarna på precis samma grunder.
Den högre utbildningen, som krävdes för att få tillträde till maktens korridorer, var precis som Lundaspexarna skriver, länge förbehållen män. Ända fram till 1920-talet var kvinnorna utestängda från de statliga läroverken och många utbildningar på högskolenivå. Som en reaktion växte ett alternativt utbildningssystem för kvinnor fram: de privata flickskolorna. 1927 reformerades skolsystemet och kvinnorna kunde börja på samma läroverk som pojkarna. Flickskolorna förlorade så småningom sin funktion och avskaffades definitivt under 1960-talet.
I dag är det en självklarhet att kvinnor och män, åtminstone utåt, har tillträde till samma positioner. Det könsuppdelade Sverige har passerat sitt bäst-före-datum för länge sedan.
Förutom i Lund då. Under mina år som aktiv i olika studentföreningar har jag ofta förvånats över de traditionella könsroller som obehindrat fortlever i den lundensiska myllan. Praktiska serviceuppgifter som att ordna med mötesfika, vara sekreterare eller skriva ut möteshandlingar sköts inte sällan av kvinnorna medan männen håller hov om sina stora visioner. Visioner som i värsta fall röstas igenom medan kvinnorna är ute i köken för att hämta mer kaffe.
Den stora frågan är varför ingen reagerar. När det gäller studentikosa upptåg verkar det som om man gärna ser mellan fingrarna med både det ena och det andra. Tokroliga grabbar med lösbröst blir ivrigt påhejade av Akademiska föreningen, lokala medier och våra svenska storföretag.
Biträdande redaktör
