Världshistorien visar att icke-kapitalistiska samhällssystem inte fungerar, skriver välfärdsforskaren Andreas Bergh.
Självklart är kriser en inneboende tendens i kapitalismen. Människor handlar stundom i oförstånd, uppvisar girighet och är benägna till irrationellt gruppbeteende som kan ställa till det rejält. Men detta är knappast något som karakteriserar människor enbart när de agerar på marknaden i kapitalistiska system.
Jag vet få ekonomer (nyliberala eller (som jag) mer socialliberala) som hävdar att kapitalismen är perfekt. Däremot är det sant att de flesta lutar åt att den är bättre än alternativet. Om vi med artikelförfattarnas egna ord ”tittar verkligheten i ögonen”, är det svårt att komma till någon annan slutsats. Hur visar man att kapitalism är överlägsen alternativen? Det finns förvisso flera teoretiska ekonomiska argument, men världshistorien erbjuder också ett antal naturliga experiment: Länder som hamnade på olika sidor av järnridån och därför fick olika ekonomiska system, men som i övrigt är väldigt lika.
Diagrammet visar välståndsutvecklingen i Nord- och Sydkorea relativt USA. Visst har det kapitalistiska Sydkorea upplevt kriser då och då (se pilarna i diagrammet). Nordkorea tycks å andra sidan ha fastnat i permanent kris. Min poäng är nu inte att artikelförfattarna vill ha det som i Nordkorea. Jag kunde gjort samma jämförelse mellan Väst- och Östtyskland, Finland och Estland, Österrike och Ungern, Kina och Hong Kong. Och jag kunde använt andra mått – såsom spädbarnsdödlighet eller förväntad livslängd – istället för BNP per capita. Icke-kapitalistiska samhällssystem har ett uselt trackreckord.
Slutligen: jag delar artikelförfattarnas vurmande för allsidighet och kritiskt tänkande i den högre utbildningen, och jag är den första att medge att många instinktivt ryggar tillbaks när de hör Marx nämnas, trots att de aldrig läst något av Marx själva. Detsamma kan för övrigt sägas också om Hayek och Friedman.
Föreläsare i nationalekonomi och välfärdsforskare vid Ratio
