Det har gått mer än tio år sedan Alexander Svensson höll i en handboll för första gången. Då var han inte så imponerad av sporten. Nu vill han inget hellre än att bli proffs. Och slipper han bara skador så tror han att han har en bra chans.
Alexander Svensson fick sin första knäskada vid 15 års ålder. Sedan dess har det blivit ytterligare fem-sex stycken. Allt på grund av hans passion i livet – handbollen. Hans nuvarande knäskada har han dragits med i över tre veckor. Den gjorde så att han missade SM-kvartsfinalen. I stället för att spela fick han sitta på läktaren tillsammans med resten av publiken. Det fanns stunder då han gärna hade tagit på sig matchkläderna och sprungit ner på planen.
− Att sitta på läktaren är det absolut värsta som finns. Jag blir mycket mer nervös av att inte spela eftersom man inte kan bidra med något. Det är frustrerande. Speciellt när det går dåligt, säger han.
Trots hemmapublik och hejarklack på läktaren så var Lugi i underläge under större delen av matchen som avgjordes tidigt. SM var slut för denna gången.
Jag träffar Alexander på samma arena bara några dagar efter matchen. Läktarna är tomma och det ligger ett lugn över byggnaden. Alexander sitter i en av sofforna innanför entrén och läser en tidning. Det enda som hörs är ljudet från några barn som åker skridskor i hallen intill.
Alexander var själv i tioårsåldern när han började spela handboll. En kompis i skolan hade tjatat på honom att han skulle hänga med till träningen. Efter viss övertalning följde han med. Men han blev inte särskilt imponerad av sporten.
− De andra killarna var ett år äldre och större än mig, plus att de redan hade spelat tillsammans ett tag. Jag hade ingen aning om hur spelet gick till och jag kunde inte reglerna. Det var bara att försöka göra som alla andra gjorde.
Trots att han inte tyckte det var speciellt roligt så fortsatte han följa med. Efter ett tag blev det bättre, han lärde sig spelet och kom in i gänget. Nu spelar han i Lugis A-lagstrupp och drömmer om en framtid som handbollsproffs.
− När man var mindre så ville man bli proffs för att man ser upp till de som spelar i landslaget och syns i tv. Numera handlar det om handbollen som jobb och att kunna leva på det. Det är inte samma löner inom handbollen som inom fotboll och ishockey, men i Spanien, Tyskland och Danmark är det en stor sport, säger han.
det var mycket på grund av alla sina skador som han bestämde sig för att börja plugga i höstas. Alexander vet hur snabbt handbollen kan ta slut, därför läser han nu Service Management på Campus Helsingborg.
− Man läser handel, ekonomi och marknadsföring bland annat. När man är klar kan man till exempel arbeta som butikschef, inköpare eller läsa vidare.
Att både plugga och spela handboll tar upp mycket tid och ibland blir det väldigt långa dagar. Speciellt när han har två föreläsningar på en dag. Då går han upp vid halv sju för att ta tåget till Helsingborg och efter föreläsningarna åker han tillbaka till Lund för att hinna käka innan träningen. Klockan sex är träningen slut och det dröjer ytterligare någon timme innan han kommer hem.
Hur länge orkar man leva ett så schemalagt liv egentligen?
− Jag vet inte, men det är ju mer eller mindre såhär det ser ut hela livet. Om jag tänker framåt när man är klar med utbildningen så skaffar man sig ett jobb och sen kanske familj, då tar det upp ens tid. Det spinner bara vidare.
De gånger skolan och handbollen krockar med varandra får studierna stå tillbaka.
− För att träna såhär mycket krävs det att man har någon slags ambition med det. Annars är det för tungt. Handbollen kommer först, säger han.
Ibland tar det emot att gå till träningen och motivationen sinar. Men att strunta i träningen på grund av det finns inte.
− Det var annorlunda när man var mindre. Då kunde man skippa en träning för att man inte orkade. Men det går inte på denna nivån.
Alexanders liv skiljer sig ganska mycket från en ”vanlig” students. I första hand är han handbollsspelare och i andra hand student. Den sociala biten i skolan hamnar i skymundan och det funkar inte att gå ut och festa när man känner för det. Han vet hur man mår dagen efter fest och det tar både fokus och kraft från spelet. Kroppen orkar inte det. Men det underlättar att hans bästa kompisar också spelar i laget.
− Vi har ju samma värderingar och mål. Vi vet vad som gäller och lever på samma sätt. Hela laget är ett gött gäng och vi umgås en hel del privat. Förra sommaren var vi några stycken som åkte på semester till Turkiet och de tillfällen vi kan går vi ut och festar tillsammans, säger han.
Tröttnar ni aldrig på varandra?
− Jo, det gör man väl ibland men då kan man ju gå hem, säger han och skrattar.
Vi pratar om hans intresse för inrednings- och kläddesign och jag kan inte undvika att kasta ett extra öga på hans orange strumpor. De beiga byxorna är korta på ett moderiktigt sätt och blicken dras till de färgglada strumporna.
Hans intresse för design är något han kan tänka sig att arbeta med i framtiden. Men just nu blir det mest lite pyssel hemma i lägenheten när han har tid över.
Klockan närmar sig fyra och träning. Killarna i laget börjar anlända och passerar oss med jämna mellanrum. Alexander vänder sig om och hejar. De flesta tilltalar varandra med efternamn.
− Ja, men det är nog bara för att många har samma namn. Vi hade en till Alex i laget innan, då fick jag bli Svensson helt enkelt.
Foto: Amelie Herbertsson
