Regeringens vilja att införa elitklasser i matematik och naturvetenskap kan väcker starkt motstånd. Det är märkligt. Elitklasser är ju ingenting nytt, utan har alltid funnits i ämnen som musik och idrott. Varför har ingen protesterat mot att det funnits elitklasser i dessa ämnen?
Var det någon som läste Svenska Dagbladet igår? “Tester ska gallra fram nya elitklasser i skolan,” skrek framsidan ut. På bilden: Duktiga elever från profilklassen i matematik vid Rålambshovsskolan i Stockholm som hjälper varandra att mäta höjden på en glaspyramid. Artikeln handlar om att utbildningsministern vill göra om profilklasserna i matematik och naturvetenskap till elitklasser, till vilka barnen måste söka genom antagningsprov.
Bilden på framsidan fick mig att rysa av obehag vid minnet av de ändlösa och, för min del, outhärdliga fysiktimmarna i högstadiet. Jag ogillade matte, men hatade fysik. Jag ogillade nog det mesta som hade med naturvetenskap att göra. Om biologin var ett sömnpiller så var kemin en cyankaliumkapsel. Dock tillbringade även jag mellan- och högstadiet i så kallade profilklasser, eller “elitskolor” om man så önskar. Men det var skolor som profilerat sig inom ämnen som inte ens då vållade debatt. Utbildningsminister Jan Björklund gör nämligen en korrekt iakttagelse när han kommenterar dagens skollag, som bland annat förbjuder antagningsprov i teoretiska ämnen:
− I både musik och idrott har vi elitutbildningar i olika slag, men i matematik och naturvetenskap har det varit tabu.
Iakttagelsen är som sagt korrekt. Jag undrar bara: Varför? De flesta som läser på högskolenivå väljer ju att specialisera – eller profilera – sig inom något av de senare ämnena.
Tillbaka till min egen personliga aversion mot matematik och naturvetenskap. Jag gick först på Adolf Fredriks Musikklasser och sen på Musikskolan Lilla Akademien, både så kallade elitskolor med betydligt mer musikundervisning än andra skolor. Till båda skolorna var man tvungen att avlägga särskilda prov för att bli antagen. Och kanske var det just det faktum att jag var bra på musik, på att sjunga och spela fiol, som gjorde att jag kom undan matematiken och fysiken. Med “kom undan” menar jag förstås inte att jag slapp de ämnena helt och hållet. Men i de ämnena presterade jag sällan bättre än G, aldrig bättre än VG. Och eftersom jag betraktades som en talang på det som var viktigast att vara bra inom – musiken – gjorde det aldrig någonting.
Inte förrän jag började på gymnasiet och universitetet och matematiken plötsligt blev lika viktig som den alltid varit för de studenter som övat på algoritmer medan jag agerade 1700-talsgosse på Kungliga Operans scen eller uppträdde med fiolen på Konserthuset. Verkligheten hann ikapp. Plötsligt betydde mina “profilkunskaper” i fiol och körsång ingenting. Och eftersom jag i grundskolan ansträngt mig för att bli bra inom profilämnet, tvingades jag på gymnasiet anstränga mig för att hinna ifatt mina klasskamrater i de vanliga teoretiska ämnena, som matematik och naturkunskap. Därför tycker jag det är extremt märkligt att kritiken mot profilklasser i just vanliga ämnen är så högljudd medan det i stort sett aldrig funnits någon kritik mot profilutbildningar i ämnen som bara en försvinnande minoritet väljer att fortsätta utbilda sig inom när de sen läser vidare. De som går i profilklasser i matematik eller naturvetenskap får det ju åtminstone inte svårare än någon annan när de sen studerar vidare, förutsatt förstås att de övriga skolämnena inte försummats till förmån för profilämnet.
Vidare är det tragiskt hur debatten om profilklasser alltid lyckas hamna snett och handla om helt fel saker. Kritikerna verkar alltid vilja göra detta till en klassfråga snarare än en utbildningsfråga. Och även där hamnar diskussionen på villovägar. För i stället för att betrakta de nya elitklasserna som verktyg för att bekämpa klassamhället och göra det möjligt för alla barn – fattiga som rika – att utvecklas i sin egen takt, väljer man att betrakta studiebegåvning som någonting ondskefullt som måste tyglas.
Ärligt talas förstår jag mig inte alls på socialdemokraternas rädsla för att elitklasserna ska skapa “ökade klyftor.” Partiet som alltid velat bekämpa klassamhället borde vara de första att försvara Björklunds politik. Till elitklasserna kommer eleverna tas in efter begåvning i profilämnet, inte efter klasstillhörighet. I det avseendet är elitklasserna alldeles utmärkta redskap om man vill A.) bekämpa klassegregationen inom den lägre utbildningen, B.) göra det lättare för motiverade och begåvade barn till arbetarföräldrar och låginkomsttagare att utvecklas ihop med andra barn som är lika motiverade och begåvade, och C.) förebygga och motverka att barn i skolan blir mobbade på grund av sin sociala bakgrund.
Men det viktigaste när man diskuterar elitklassernas vara eller icke vara är syftet. Och det bästa argumentet för elitklasser är det som Björklund själv framför i Svenska Dagbladet:
− Elever som är studiebegåvade ska ha rätt att utvecklas, oavsett vilket ämne de är duktiga i. Ingen ska behöva sitta och rulla tummarna av jämlikhetsskäl.
