Författaren, kulturrådet, översättaren, litteraturvetaren och Lundasonen som blev Berlinbon. Aris Fioretos kom tillbaka till sin hemstad över en dag. Han berättar om hur vägen från Lund via världen till Berlin – också blev vägen från att vara en teorifixerad akademiker till att bli en lustfylld berättare.
Med den berlinskt unika kostymen och de runda glasögonen ser han lite smartare ut än de flesta. Och nu vill jag ju inte överdriva, men han påminner faktiskt lite om Indiana Jones minus djungeln och piskfetischismen. Författaren och Sveriges tidigare kulturråd i Berlin, Aris Fioretos är på besök i uppväxtstaden Lund för en uppläsning ur senaste boken Vidden av en fot.
Några starkare känslor för staden har han inte. När gymnasiestudierna var avklarade såg han till att lämna den så fort som möjligt. För som han säger på ren Horace-svenska: även om Lund hade högt i tak var det också djupt i källaren. Han upplevde att det fanns ett firande av det mörka här som han inte ville vara del av.
Dessutom, då han väl blev klar med gymnasiet hade Aris Fioretos redan hunnit tillbringa just så många kvällar på Malmö nation som det krävs för att ta reda på vad Lunds studentliv egentligen handlar om – ingenting.
Med en förälder från Österrike och en från Grekland var det kanske inte oväntat att han skulle bli den kosmopolit han blev.
– För mig var det så att identiteten inte bestod i en direkt tillhörighet utan i skillnaden mellan tillhörigheterna. Det kan låta högtravande eller väldigt teoretiskt laddat, men för mig bestod min identitet i skillnaden mellan att vara grek, österrikare och svensk.
Efter att ha provat på universiteten i Stockholm och Paris började han plugga vid Yale. Studierna följdes av några post docs och en tjänst vid Johns Hopkins. Under tiden var han medredaktör för tidskriften Kris i Stockholm, som lanserade den postmoderna filosofin i Sverige och förändrade landets intellektuella klimat i grunden. Han har gett ut två internationellt kritikerrosade romaner och flera essäböcker, samt en doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Han har översatt Vladimir Nabokov, Paul Auster, Friedrich Hölderlin och Jacques Derrida till svenska, och han skriver litteraturkritik i Dagens Nyheter.
Slutsatsen är att Aris Fioretos är något så ovanligt som en svensk intellektuell vars verksamhet sträcker sig även en bit utanför DN-skrapans rökruta. Litterära framträdanden som det som väntar på Stadshallen hör annars inte till vardagen i Sverige. Bland alla porträttprydda omslag på bokmarknaden framstår han som nästintill medieskygg.
– I dag har författarens person fått en överdriven betydelse. Det finns rentav kollegor som beter sig som om de vore viktigare än vad de skriver. Jag misstänker att sådan litteratur har kort livstid. Böcker som inte klarar sig utan upphovsmannen ger jag inte mycket för.
Men så har också Fioretos litteraturvetenskapliga arbete utgått från dekonstruktionen, den skolbildning som har sina rötter i den poststrukturalistiska diskussionen om författarens död, om biografins omöjlighet och textens autonomi. Att berätta om sina böcker i tevesoffor blir för en författare med den bakgrunden ofrånkomligt nertyngt av en pinsam oförmåga att leva som man lär. Själv ger Fioretos dock inte mycket för teorin om att det skulle kunna finnas någon litteraturideologi bakom hans tillbakadragenhet.
– I mitt fall har det framförallt berott på att jag inte är delaktig i det svenska omloppet. Mina böcker är det i någon bemärkelse, men som person är jag inte här.
Numera har teoretikern fått ge plats åt författaren. Mycket av sitt tidigare skrivande dömer Fioretos ut som teorifixerat, trots att debuten Delandets bok från 1991 var en samling prosalyrik.
– För författare är det alltid första intrycket som räknas, men andra ordet som gäller. Man måste lita på sina impulser, men alltid söka ett lämpligare ord än det första som rinner en i sinnet. För kritiker råder egentligen det omvända förhållandet. Du kan aldrig lita på första intrycket utan bara på det andra, dvs. på reflektionen. Men oftast duger första ordet. Kanske förklarar det varför det finns så få som lyckats väl på bägge områdena? Jag vet inte. Min hjärna är beskedlig, min lättja stor. När jag insåg villkoren valde jag snabbt sida.
Han berättar om Min svarta skalle som utkom 2001 och innebar ett vägskäl.
– Essän innehöll flera personliga minnen. Vad som intresserade mig var begreppet ”svartskalle”. En skalle är ju ett kärl vars innehåll vi inte kommer åt. Ingen kan lyfta på hjässan och titta ned i den grå massan. Skallen rymmer ett mörker. För mig blev den en sinnebild för litteraturen. Inte heller litteraturen kommer vi åt. En del förblir otillgänglig för läsaren, eller först läsbar flera år senare, i ljuset av andra erfarenheter. På något sätt finner jag detta främlingskap betryggande.
Med sin längtan efter att skriva en litteratur befriad från den teoretiska tvångströjan, började Fioretos vidga sina intressen till att omfatta det kroppsliga. Kulturen, som han i sina humanistiska studier undersökt så minutiöst, fick sällskap av den outforskade naturen. Det nya intresset gav honom en lust att berätta som inte övergivit honom.
– Jag gillar inte litteratur som gör för stor sak av sitt framställningssätt. Smartness förstör. Inte heller ser jag någon fördel i att ägna sig åt utgrävningar av det egna navelluddet. Som författare intresserar jag mig inte längre för vem så mycket som vad en människa är. Plötsligt blir andra dimensioner synliga. För min del ledde perspektivförskjutningen till en period av kulturhistorien för hundra år sedan där frågan ställdes – vad är en människa?
I den ”biologiska trilogi” som hans båda hittills utgivna romaner ingår i och som fortfarande inväntar sista delen, använder Fioretos 20-talets märkliga känsla för naturvetenskap som scen för biologins berättelse om själen.
I trilogins första del, Stockholm noir (2001), får läsaren träffa professor Schaumberg, en ”själsbiolog” som försöker lokalisera själens plats i hjärnan. Men det är inte trilogins trea som blir nästa bok. I stället har Fioretos skrivit Den siste greken, som utkommer i höst. Det är en roman om gästarbetare i 60-talets Sverige, med ett stoff som han burit på under en lång tid.
– Boken överföll mig. Det var bara att lägga allt annat åt sidan. Den har lärt mig att låta formen växa ur materialet. En alltför sträng stilistisk korsett förhindrar rörelser. Förr eller senare lider stoffet andnöd.
den akademiska karriär Aris Fioretos har bakom sig viftar han bort med att den som bara är det minsta lilla flitigare än genomsnittet alltid kan ta sig vidare i universitetsvärlden med hjälp av stipendier. Hur främmande detta än kan låta för en humaniorastudent i Lund, var det i alla fall så det gick till när han under tio år efter disputationen överlevde på sin akademiska verksamhet utan att producera något akademiskt verk.
I stället ägnade han tiden åt att skriva eget. Utomlands är det bara hans skönlitterära böcker som ges ut. Det finns ingen risk, som i Sverige, att man förväxlar Fioretos med vare sig någon grekisk ost eller någon före detta Kris-redaktör med teoretiska tics. Kanske är det därför som det tyska mottagandet av hans romaner varit så ”skamligt positivt”, som han säger.
– Tyskarna är inte medvetna om vad jag skrivit som akademiker. Hur de ser mig utomlands är på så sätt närmare hur jag ser mig själv.
Författare får inte missa ett tillfälle att klaga på den svenska kulturen, oavsett vilken samtid de befinner sig i. Heliga Birgittas gnäll, Strindbergs spottloskor, Lars Gustafssons tjat – vem har väl kunnat hålla sig från att klaga, i alla fall lite grann? Fioretos vill inte vara sämre.
– Visst finns det patosatleter och korvlådesibyllor även på våra breddgrader. För dem hjälper det med en offentlighet som föredrar personen framför saken. Litteraturen har ju en inbyggd tröghet som lämpar sig illa för teverutan. Bra böcker är som tidsinställda bomber: de kan detonera långt senare. Ändå tycker jag att den unga litteraturen är lovande. Det finns flera författare som gör egensinniga saker, ta bara Sara Stridsberg.
I den svenska humanistiska forskningen ser han däremot inte mycket att glädjas över. Han lägger en del av skulden för vår tilltro till engelskan som universalspråk på att vi inte deltar i det internationella samtalet, även om vi tror att vi gör det.
– Där finns en stor portion önsketänkande. Men vetenskaplig respekt måste man tillkämpa sig. Det räcker inte att skriva duktig engelska. Vår socialt sett sunda misstänksamhet mot elitism får sorgliga konsekvenser för humaniora. När såg du senast något av de viktiga namnen inom utländsk litteraturvetenskap citera en svensk kollega?
I en alltmer nyttoinriktad miljö står den humanistiska forskningen under ständig press att legitimera verksamheten, vilket framtvingar olämpliga metoder hämtade från andra discipliner.
– Man litar inte på det kritiska omdömet som borde utgöra humanioras ryggrad, utan föredrar metoder som lika gärna kunde röra biltillverkning. Kanske har det att göra med vårt sällsamma begrepp om objektivitet. Utomlands skulle i alla fall ingen komma på tanken att delegera ansvaret för anställningen av lärare till externa sakkunniga. Där väljer man den kollega man tror passar den egna institutionen bäst. Så skapas livskraftiga miljöer, så främjas den vetenskapliga profilen. Personligen kan jag inte heller se att fem peer-reviewade artiklar på engelska i svenska tidskrifter vore bättre än en essä i Deutsche Vierteljahresschrift eller Modern Language Notes.
Upplevde du samma situation när du var redaktör för Kris i Stockholm?
– Kris var inte någon produkt av universitetslivet, utan mer av en parallellaktion. Det akademiska livet skänkte oss legitimitet, men jag tror att arbetet skulle ha pågått ändå. Utan att veta vad som sker i dagens Lund, tror jag att de som är genuint intresserade av litteratur är precis lika halsstarriga som vi var på den tiden. Så länge man ger sig katten på att ingen ska få förstöra nöjet för en brukar det faktiskt lösa sig.
Men nu har du övergivit ditt essäistiska skrivande?
– Ja, det har jag.
Synd, tycker jag.
– Man har bara så många liv, säger berättaren Fioretos, sällsynt skrattande.
Foto: Jonas Jacobson
