Några klädde upp sig i frack, andra ockuperade hus. Vårterminen är över och kvar hänger frågan: Vad var det som hände? Svaret är naturligtvis att allt hände. Samtidigt.
Demonstranter. Ockupanter. Tandemcyklister. Queeraktivister. Karnevalister. Håller ni inte med om att Lunds universitet är en rätt underlig plats?
Medan husockupanterna tejpade benskydden stod karnevalskommittén på universitetshusets trappa. En man utklädd till kaviartub kom ut ur huset och ropade ”tio” till publikens jubel. Min kompis som var på besök utifrån skrattade och skakade på huvudet ”Vad är det här för stad egentligen?”.
Och samtidigt som studentkåren slåss för att göra studentrabatterna till en valfråga startar snart bygget av Maxlab IV. En nätt liten pjäs för 2,6 miljarder.
Var för sig ger alla dessa händelser helt olika bilder av universitetsstaden Lund: Fattigt? Rikt? Radikalt? Konservativt? Speciellt när man jobbar med att göra en tidning känns det lätt som att dagens ”rekord” lika gärna kan vara morgondagens ”fiasko”. Ta bara ockupationen av de två husen på S:t Lars. Samma hus som vi i den här tidningen för ett år sedan skrev om under rubriken ”Studenternas skräckboende”. Boendet lades ner för att standarden var för låg och de boende kompenserades ekonomiskt, studenterna vann. Eller? När samma rum bara ett år senare ockuperas i protest mot bostadsbristen kliar man sig i huvudet.
Journalistikens ögonblicksbilder blir just ögonblicksbilder. Sanna i dag, men kanske fel i morgon. Varje artikel är en liten pixel av verkligheten. Satt ur sitt sammanhang berättar den inte särskilt mycket om nuet. Men när man får tid att reflektera över de runt 300 artiklar som vi skrivit under den här terminen bildar de en skarp bild av vad som hände och hur människor tänkte i Lund våren 2009.
Det första man kan konstatera är att extremerna lever och frodas sida vid sida i Lund, utan att ta särskilt stor notis om varandra. Alla sköter sitt. Någon funderar på polymera plaster större delen av sin vakna tid (sidan 40), en annan är på väg in i Europaparlamentet (sidan 20), en tredje sätter queerklistermärken i filosofiböcker (sidan 9). Vårterminen 2009 var vi, som vanligt, på väg i en hel massa olika riktningar samtidigt.
Det är också här Lundagårds roll kommer in. I de hundratals artiklar som vi skriver hoppas vi kunna porträttera mångfalden. Jag är av den fasta övertygelsen att god journalistik minskar avståndet mellan människor. Genom att indirekt skapa möten som annars aldrig skett kan vi bättre förstå de som lever i ett helt annat ”nu” än vad vi gör. Det låter rätt pretentiöst – och det är pretentiöst. Samtidigt tror jag på fullaste allvar att det går att göra skillnad, genom att få fler att veta mer om vad som händer runtomkring oss.
Det är till exempel därför som dagarna fortfarande tickar förbi här i spalten bredvid när vi väntar på att nationerna ska visa vad de gör med dina pengar. Jag tror att man även där – förr eller senare – inser att öppenhet är vägen till förståelse, förtroende och engagemang.
***
Så till en helt annan sak: Om ett år kommer obligatoriet sannolikt att avskaffas. För Lundagård är det på många sätt en väldigt enkel fråga. Så länge det finns ett behov av en granskande studenttidning, av studenter för studenter, kommer det att finnas en. Om behovet någon gång skulle försvinna finns det heller inget egenvärde i att hålla en gammal tradition vid liv, hur gammal den än må vara. Samtidigt är det vår övertygelse att den här tidningen tillför någonting till Studentlund och kommer att göra det i många år ännu. Det är därför med stor trygghet och tillförsikt vi nu lämnar över ansvaret till de nya redaktörerna Liselotte Olsson och Axel Jönsson.
Så slutligen till alla ni som läst, tyckt, tipsat, skrivit, fotat, illustrerat och redigerat: Tack för att vi fått jobba med er, det har varit fantastiskt.
redaktör och ansvarig utgivare
