Den upprörande konsten slår alltid igenom i mediebruset. På samma sätt krävs en provokation för att få oss att vakna till. Bra konst måste provocera, eller? Lundagårds Viktor Ström gick till Konsthögskolan i Malmös årsutställning för att få svar på frågan.
Jag befinner mig på Konsthögskolan i Malmö. Men innan vi går vidare måste jag bekänna ett par saker. Ett: Jag kan ingenting om konst. Två: Jag är här för att bli arg.
Det är Konsthögskolans årsutställning och i de krokiga korridorerna finns otaliga utställningsrum att gå in i. En massa konst som inte har något mer gemensamt än att den skapats av elever på samma skola. Jag går in i ett av rummen. Redan innan jag går in peppar jag mig själv. Nu jäklar, nu ska jag bli arg. Provocerad, ja, jag ska bli provocerad. I rummets vänstra hörn står en slags kub där man kan titta in igenom en tavelram (Maiken Stene, ”Moses” 2009). En liten figur står i mitten. Framför honom delar sig plexiglas föreställande vattenvågor. Figuren föreställer uppenbarligen Moses som delar på vattnet. Så långt inget uppenbart att ilskna till över.
Men, vänta lite, vad är det för Moses egentligen? En liten filur med handväska. Så får man väl inte göra? Är det inte en drift med de kristna, likt Muhammedkarikatyrerna för muslimerna? Nä, det här fungerar inte. Jag blir inte arg, inte det minsta lilla upprörd. Moses ser mest bara lite ensam ut där bland de stora vågorna. Rätt söt med sin lilla handväska.
Det kan förstås verka lite underligt att gå på en konstutställning för att bli arg. Men det finns en förklaring, låt oss kalla det en Anna Odell-effekt. Är provokativ konst bättre än annan konst? Är det i själva verket så att konst måste vara provokativ för att vara bra? Det kan naturligtvis låta som en löjlig frågeställning. Men det finns anledning att tänka till en extra gång.
I takt med att möjligheterna till massproduktion blivit allt bättre har originalitet och hantverksskicklighet tappat i betydelse. Från Gutenberg till Warhol har reproduktioner dekonstruerat äkthetsbegreppet.
När Marcel Duchamp på 60-talet ställde ut den numer närmast ikoniserade pissoaren Fontän, drogs konsten än mer mot rena idéer. Både Duchamp och Warhol har sedan länge accepterats och provocerar i dag inte många. Men, i båda deras konstnärskap var tänjandet av gränserna under den tid då de verkade av väsentlig betydelse för deras storhet i dag. Bra konst tänjer på gränserna och provocerar sin samtid genom att ifrågasätta den dominerande världsbilden. Det är närmast slentrianmässiga konstateranden.
Men samtidigt som jag kommit till Konsthögskolans årsutställning med den bestämda uppfattningen att all bra konst provocerar finns det något paradoxalt med det hela. Jag har aldrig någonsin känt mig provocerad av konst som jag uppskattar. Det närmsta jag kommer är en viss känsla av obehag. Som inför Sally Manns fotografier av mördade människor eller Joseph Beuyes Hur man förklarar bilderna för den döda haren. Men aldrig arg, aldrig upprörd. Det ligger någonting i reaktionen hos David Eberhard, överläkare vid psykiatriavdelningen dit Anna Odell togs. Han var arg, provocerad och upprörd på samma gång. Så provocerad att han inte sa sig ha någon som helst uppfattning om Odells konstverk. Ilskan förblindar. Kanske är det så att bra konst alltid provocerar någon annan.
För den som fortfarande hoppas på att den här texten ska handla om Konsthögskolans årsutställning finns det en risk att bli besviken. Där finns verk som knappast provocerar någon men som ändå, i brist på bättre ord, är bra. Maria Eriksdotters diabildsspel Alla träd i Magistratsparken jag kunde klättra upp i den nionde maj 2009, Asgeir Skones Perfectly Unsynchronized med klockor i perfekt otakt och Paulina Pietiläs Shit from Wonderland en guldfärgad bajskorv av polyester med tillhörande ansökningsbrev. Ingen av dem provocerar, men de roar publiken.
Det närmaste man kommer en provokation är Ella Tillema som spelar upp sin låt Fuck you very much och har lagt ut visitkort med titeln uppviglare. Men när jag går från Konsthögskolan känner jag mig inte provocerad, än mindre uppviglad. Snarare inspirerad.
Så faller det hela till slut platt? Provocerar inte bra konst alltid någon? Jo, naturligtvis gör den det. Som i fallet med Anna Odell finns det en grupp som konstälskare alltid kan lita på. Skattebetalarna. Så länge ”Skattebetalarna” kan ifrågasätta all konst med motiveringen ”för mina skattepengar!” kommer den moderna konsten att vara provokativ i någon mening. Kanske är det också här någon konstnär borde tänja på konstpublikens världsbild. Ett konstverk där det enda syftet är att uppta så stor del av samhällets resurser som möjligt. Det hade jag velat se på Konsthögskolan.
viktor ström
Foto:Jonas Damsgård
